Att existera är ingen självklarhet

Äntligen vardag! Den grå vardagen har åter slagit sina klor i oss. Jag märker det tydligt när jag sakta traskar hemåt i det smutsgrå snöslasket. Inte bara himlen och jorden är grå denna dag, utan också människorna. Vart än jag gått jag blott sett människor i grått. Nja, i svart, i kanske något murrigt blått, fast mörkt, men genomsnittligt grått. Det är väl modet, kan man tro. Fast någon sällsynt sticker ut och lyser upp med rött och gult, nån modig nog att rata modet. Då man blir nästan glad.

Fast jag ber att få slippa gå närmare in på modedetaljer, eftersom jag inser mina gravt bristande kunskaper i detta ämne. Det insåg jag för en tid sedan då damen satt och bläddrade i en katalog. Hon undrade om jag tyckte att hon skulle köpa ett par jeans i Bordeaux och jag svarade att hon gott kunde gynna den lokala handeln i stället. Jag hade ingen aning om att det var en färg hon talade om.

För att återgå till vardagen, slog det mig då jag strövade i slasket, hur osynligt allting var. Grått på himlen, grått på jorden och i allt detta gråa dvaldes en grå folkmassa. Jag tittade över torget och förundrades över den förblindande anonymiteten. Varför denna självvalda osynlighet? Varför all denna textila, färglösa grånad, funderade jag. Och nu i januari månad, den tid då färg som allra mest behövs att lyfta själ och sinne? Det är förstås modet som styr människan, fnös jag för mig själv och tvärstannade efter att ha passerat ett skyltfönster. Jag gick tillbaka och tittade. Till min förskräckelse upptäckte jag att jag saknade spegelbild!

Jag vände blicken mot mig själv och betraktade min klädsel. Grå jacka och gråblå byxor. Jag var fullständigt osynlig. Som en kameleont smälte jag in i omgivningen. Jag var en del av den och omöjlig att urskilja som alla andra. Inte konstigt att jag saknade spegelbild!

Jag fanns där, fast ingen kunde se mig. Det slog mig då att ingen heller skulle ha märkt om jag inte varit där. Min närvaro var likgiltig. Och jag blev helt förskräckt då jag insåg att ingen människa överhuvudtaget skulle kunnat veta att jag saknades om jag inte existerade. Jag sjönk in i grubblerier om livet och om döden.

Det är ingen självklarhet att existera och det är bara om man gör det som man är medveten om det. Det sägs att ingen är odödlig, fast det är en tolkningsfråga. Vi är alla odödliga – under den tid vi lever. Själv har jag gjort det fram till nu. Sen får vi se. Jag förstod att jag var odödlig redan i förskoleåldern. Under en biltur i familjens Renault upptäckte jag att dörren inte var riktigt stängd. Handlingskraftig som jag var öppnade jag för att slå igen den ordentligt. Den öppnades i framkant, fartvinden tog tag och slet upp dörren varmed en liten lintott, undertecknad, virvlade upp i luften och slog i gatan. Dock reste jag mig med blodet forsande från huvudet och rusade min ömma, men alldeles förskräckta moder tillmötes under tillropet "ha-ha, jag slog mig inte!". Det blev några stygn i huvudsvålen, men jag skulle förbli odödlig ett tag till.

I tidiga tonåren bistod jag en företagsam kamrat med att tillverka sprängämnen som ett experiment. Det lyckades och sprängkraften var nog jämförbar med dynamit. Senare fick jag veta att de kemikalier vi använt hade en särskild benägenhet att självantända. Att detta inte inträffade var nog närmast att betrakta som ett mirakel och jag förblev odödlig ännu en tid.

Sedan har jag stirrat döden i vitögat vid ytterligare några tillfällen under livets gång, men undgått i tursamhet och förskräckelse. Så det faktum att jag nu existerar utesluter alls icke att jag lika gärna inte kunde ha gjort det. Det har som sagt funnits flera tillfällen för avslut, men lyckliga omständigheter har gjort att jag i veckan kunde befinna mig på torget som en osynlig men ändå befintlig del av den grå massan. Och det är helt okej att vara grå och obemärkt så länge man själv och några till vet om att man finns. För något tristare och mera enahanda än att inte existera finns nog inte.

Antagligen vill jag med detta ha sagt, att hur grå och trist tillvaron än ter sig, skall man ändå glädjas över att finnas till. Och det är till och med möjligt att någon annan gör det.

Det var väl vackert tänkt?