Den mänskliga naturen?

Nyligen lånade jag en bok om gamle högvördigheten Andreas Sunessen som pensionerade sig på Iföhus. Vid hans levnads slut när en tråkig nyhet nådde honom konstaterade han lakoniskt att "han hade lärt sig mer om den mänskliga naturen" Vad skulle han ha sagt i dag?

Varje dag hör man om dopade idrottare. Mycket vill ha mer. Det må vara prispengar, lägenheter eller Toblerone. De så kallade affärerna avlöser varandra. I bästa fall får syndaren stå tillbaka ett tag, men snart puffar de upp igen som gubben eller gumman i lådan och har nya bättre betalda uppdrag. Bara man inte uttrycker annan uppfattning än högsta kuckelikuaren. Då kan man bli ambassadör långt långt borta.

Och så hittar man på nya ord. Om någon går in till mig och tar en tavla på väggen eller stjäl en sked ur schatullet så kallas det med rätta för STÖLD. Men när bolagschefer roffar åt sig miljoner heter det BONUS. Och när samhället nonchalerar barn och ungdomar med särskilda behov och nekar sjuka vård, kallas det besparingar. När sedan narkomaner eller psykiskt sjuka knivmördar folk, kallas det SLUMP.

Inte stöta golvet hette en lek. Nu går leken "inte stöta de store" Stadigt som väderleksprognosen kommer bedrägerirapporterna. Följetongen om Skandalia, som lurat folk att tro, att de sparade till egna pensionen och inte direktörernas, går ännu.

I lokalpressen har Baron Olle Mestmakter blivit seriefigur. Man kan läsa om jakt på småfolk och rara fåglar. Kulturminnen far som flyttblock. Folk läser, blodtrycken stiger och telefonerna går varma ett tag, och så lägger man ner stridsyxan. Någon annan får hålla i skaftet. När kommunen släpar bort milstolpar och skulpturer rent godtyckligt glöms det också fort.

Om ett och annat konstverk eller kulturminnen blir trädgårdsprydnader får det bero. Föreningar för gammalt och fornt, byalag, nätverk och andra sällskap som skulle verka för sin bygds kultur och historia tycker att nån annan kan agera. Sedan får det stå vad som helst i de stadgar man har för att uppbära bidrag. Det är lättare att lappa linne, stärka särkar, fläta halm och samla gamla vykort än att slåss mot jättar.

Förr kastade jättarna stenar mot slott och kyrkor. Nu är det tvärtom. De store och deras fantastiska män med sina fantastiska maskiner lyfter stenbumlingar och fornminnen som vore det bollar i luften. Man kör en sten hit och en annan dit, i stället för att plocka upp gamla taggtrådar och skräpigt skrot på ägorna. Men städning står inte högt i kurs numera. Kommuner avskedar städerskor, tillsätter chefer. Det hettar till ett tag och så lägger det sig.

Den mänskliga naturen? Kan det vara att sitta läsande i soffan och le åt late Kronblom och rysa över baron Olle Mestmakter och lakejen Hans Linslus?

Lenalis Trulsvik