Folkkära bästsäljare får aldrig Nobelpris

Jag missade Nobelpriset i år också. Kungen och grabbarna fick klara sig utan mig den här gången också, fast i varje fall majestätet är van vid min frånvaro vid utdelningen. Ja, jag menar förstås att jag missade mitt deltagande framför tv:n. Plikter tvingade bort mig bort från apparaten detta året som förra och förra igen. Fast det är som med amerikansk actionfilm; har man sett en har man sett dem alla. Gert Fylkings numera bevingade ”Äntligen!” då Horace tillkännager årets litteraturpristagare har blivit en spik i foten på kultureliten. Sarkasmen i detta enda ord står inte att ta fel på, och dessvärre är det en välförtjänt känga åt Akademins snobbistiska inställning till författare och litteratur. Man kan hoppas på att Fylkings initiativ blir en tradition av samma typ som bockbränningen i Gävle, om till ingen annan nytta så för att punktera högfärden och snobberiet inom Akademin. För att bli nominerad till litteraturpriset är det viktigaste kriteriet att vara helt eller nästan okänd utanför det kulturelitistiska kotteriet. När sedan Horace tillkännagivit namnet och Fylking hojtat ”äntligen!” rusar kulturfolket till närmaste bibliotek för att uppdatera sig vid den händelse något exemplar i svensk översättning skulle råka finnas därstädes. Man informerar sig via uppslagsverk och Internet för att sedan kunna yttra sig initierat om författarens arbete. Man hävdar sedan att man mycket väl känner till denne författare och har läst flera av hans eller hennes verk och anser att den utsedde utgör ett ypperligt val. Kulturnissar anser alltid att Akademins val är ypperligt, trots att de tidigare aldrig ens hört talas om vederbörande. Stiftelsens kriterier för att utse pristagare leder i sin förlängning till utarmning av den folkliga berättarkonsten. Det skall läggas dem till last att mången god författare som drömmer om Priset känner sig tvingad att lägga band på sin skapandelusta av rädsla att falla ur ramarna. Det är förstås något av en mardröm att misslyckas i sitt författarskap så att boken blir en bästsäljare, vilket för alltid skulle utesluta vederbörande som kandidat till ett framtida Nobelpris i litteratur. Det har inträffat att man misslyckats i sitt val av pristagare. Selma Lagerlöf är ett sådant exempel. Hon var, eller i varje fall blev, en folkkär författare vilket med gällande regler måste betraktas som ett misslyckande. Astrid Lindgren belönades aldrig med Priset. Om så skulle skett hade närmast varit att betrakta som en bomb värdig Alfred Nobel. Hennes böcker såldes i miljonupplagor. Hon aktades och älskades över hela världen. Men herrrejistanes; hur kunde någon inbilla sig att hon skulle kunna komma på fråga? Hon var varken okänd, obegriplig eller tråkig. För egen del känner jag tveksamhet inför att färdigställa mina memoarer, som för övrigt har arbetsnamnet ”Mitt liv – en trist historia”. Jag upplever nämligen risken att nomineras till Priset som överhängande. Min person uppfyller det viktigaste kravet; jag är praktiskt taget okänd. Åtminstone utanför denna tidnings spridningsområde. Mina memoarer blir sannolikt något av det mest tråkiga som någonsin satts på pränt. Dessutom blir boken fullständigt obegriplig, ingen kommer att begripa varför den skrivits. Den kommer att tryckas i hundra exemplar som alla förblir osålda, möjligen utom ett som av rent medlidande köps av det lokala biblioteket. Med andra ord full poäng för att nomineras till Nobelpriset i litteratur. Nu är det inte så, att jag har något emot att få Priset. Inte alls. Det är själva utdelningen och evenemanget kring detta jag känner tveksamhet inför. Jag löper risken att få någon snipig adelsdam till bordet och då går inte mina fräckisar hem. Fast å andra sidan finns chansen att jag får sitta med någon ung raffig och väldekolleterad prinsessa istället och det är minsann inte fy skam i så fall. Och så är det dansen. Jag förskräcks av blotta tanken på att trampa Silvia på tårna. Fast å andra sidan kan jag nobba henne. Nej, det är framför allt en annan sak som gör mig tveksam till att färdigställa memoarerna: Jag ser så otroligt fånig ut i frack.