Förskolan finns först och främst för barnen

Jag blir inte förvånadenär jag läser inlägget "Barnomsorgen mobbar barn" (31/8) från "förälder". Signaturen anklagar förskolorna för särbehandling då 15-timmarsbarnen inte får delta i måltiderna.

Då måste jag ställa frågan: När du får hem din ledsna treåring som inte fick äta på dagis, hur förklarar du för barnet då? Känns det svårt att förklara?

Att säga att nu har dumöjlighet att få gå till förskolan tre timmar per dag i stället, få träffa kompisar varje dag i stället för bara tre dagar? Jag tycker nog att det skulle vara svårt att ta denna diskussionen med en treåring.

Beslutet om 15 timmars förskola för arbetslösa/föräldralediga är till för att barnet ska få pedagogisk verksamhet varje dag, det vill säga kontinuitet.

När vi börjar prata måltider då känns det inte som vi ser vare sig till barnets eller förälderns bästa. Förälderna ska ju ha chans att söka jobb varje dag och inte bara tre dagar/vecka.

Likväl som det är mysigt för förälderna att få hem sitt "stora" barn och äta lunch med densamma medan lilla syskonet sover. Det är väl gemenskap om något?

Det känns lite som föräldrarnas bekvämlighet i inlägget visas och det är ju barnet förskolan först och främst ska finnas för.