Gap och skäll ger ingen respekt
Så har man blivit psykolog också. Blev tvungen efter att Morris drabbats av en depression härförleden. Kurerade honom framgångsrikt med terapi. Tänk att andra behöver utbilda sig i åratal för sådant.
Det var några ankor som knäckte honom. Under en promenad stod ett gäng fåglar i hans väg och en busig glimt tändes i ögat. Som så många gånger förut utförde han sitt lilla trick, nämligen att göra ett litet krumsprång på stället. Detta trick har alltid resulterat i att ankorna masat sig ner i vattnet för att undkomma den grymma besten, som med belåten uppsyn kunnat betrakta fåglarnas förvisso något stillsamma sorti, men dock flykt undan honom. Men dessvärre inte denna gång. Fåglarna stod lugnt kvar och betraktade honom som undrande vad han ville. Morris kunde inte tro sina ögons vittnesmål, han blev stående som förstelnad för att strax sjunka in i en djup depression.
För att förstå situationen krävs insikt i Morris sociala status. Han har aldrig varit särskilt framgångsrik vad gäller att sätta skräck i sin omgivning. Hans försök att medelst brösttoner klargöra sin rang för kollegor har bemötts med samma tongångar. Inte ens katterna i kvarteret går undan för honom. Utöver en skogsmus för tre år sedan har han aldrig lyckats skrämma något annat än fåglarna vid ån. Dessa fåglar har utgjort hela stommen i hans självkänsla och nu hade denna plattform så brutalt ryckts undan och försatt honom i ett själstillstånd som dvaldes han i ett gungfly utan fotfäste i tillvaron.
Så diagnosen var helt klar. Med sänkt huvud och låg svansföring gick han håglös hemåt efter fiaskot. Han var tydligt deprimerad och när en hund är deprimerad är han det deprimeradeste som finns, för att travestera Torsten Ehrenmark. Jag insåg genast att det var terapi som krävdes – samtalsterapi. Jag satte mig därför ned bredvid honom och lade armen beskyddande om hans skuldror, eller vad det heter på hundar.
– Kära hund, jag förstår precis hur hemskt det känns för dig – just nu, sa jag psykologiskt. Men jag lovar dig att du skall komma över detta även om det i denna stund känns som livet mist sin mening, som om du befann dig i ett bottenlöst träsk av mörkaste förtvivlan. Ty du skall, kära hund, med min hjälp kravla dig upp ur det bottenlösa träsket för att åter skåda ljuset, fånga dagen och gripa livet. Kort sagt – du skall återvända till de lyckligas skara!
Men hans blick förtalde mig inget hopp. Jag insåg att jag måste tränga djupare in i hans själ för att nå honom.
– Du skall veta att jag förstår (vi psykologer förstår allting) att du upplever fåglarnas brist på rädsla som respektlöst. Dessa fåglar var de enda som visat dig respekt och nu tycker du att alla ser ned på dig. Men du har fel. Vad dessa fåglar visade dig när de inte flydde var nämligen just respekt. De visade att de litade på dig. De var säkra på att du inte ville skada dem och stod därför kvar. Det kallas förtroende, och förtroende är respekt.
Nu kunde jag notera att en liten ljusglimt tändes i hundens öga. Något hade vaknat inom honom och han spetsade öronen.
– Det är ingen större skillnad på människans och hundens beteende, fortsatte jag. Många människor precis som hundar tror att de sätter sig i respekt genom att skälla och gapa och göra sig breda. Men sådant ger inte respekt utan något helt annat. Det högljudda och stöddiga kommer sig av rädsla och otillräcklighet och skapar raka motsatsen till respekt. Så du skall ha klart för dig att du numera också har fåglarnas fulla förtroende och när katten sitter kvar gör den det för att kunna beundra dig på nära håll. Ingen i omgivningen är längre rädd för dig, vilket betyder att du har skapat dig ett grundmurat anseende som en godhjärtad och tillförlitlig varelse, ja, en jycke att verkligen se upp till. Och det är den största respekt som finns att få.
Morris förstod och gick med högburet huvud och stolt svansföring ut i köket för att dricka vatten. Han vart åter till livet.
Nej, det är klart att hunden inte begrep allt detta, ty hur skulle en hund kunna förstå en sak som så många människor aldrig tycks kunna fatta?
