Lär av FRA-debatten

Man får vara politiskt tondöv för att tycka att FRA-ärendet hittills hanterats på ett bra sätt. Ursprungsförslaget, utan kontrollstation och andra förbättringar, togs fram av s före valet 2006. Det blev inget av den saken även om försök gjordes att övertyga andra partier. Med regeringsskiftet var förhållandena förändrade.

I själva sakfrågan har möjligheterna till reglerad signalspaning diskuterats intensivt. Men det finns också goda skäl att fundera kring formerna för besluten.

Sverige är en nationmed svaga motmakter. I andra länder finns en djupare insikt om behov av olika kraftcentra. Det är ingen tillfällighet att vi ifråga om media talar om "den tredje statsmakten" hos oss medan man redan söder om Öresund använder sig av beteckningen "den fjärde statsmakten". Klassiskt brukar man nämligen utöver pressen räkna med den lagstiftande församlingen, den exekutiva - utförande - och den dömande. Frågan är vilken som räknas bort i Sverige?

Med en författningsdomstol hade möjlighet funnits att pröva hur nya förslag, likt FRA-lagen, står i överensstämmelse med de svenska grundlagarna. I debatten har ju ett återkommande argument varit att den bryter mot regeringsformen. Nog hade det, oavsett om man är anhängare eller motståndare, varit en styrka att få detta prövat.

Koncentrationen avinflytande till den utförande makten är stor. Under Göran Perssons tid som statsminister talades om en alltmer "presidentliknande" ordning. Med en enbart till ceremoniella uppgifter marginaliserad statschef, starkt partikontrollerat parlament och avsaknad av författningsdomstol har regeringschefen ett betydande manöverutrymme.

Med färre riksdagsledamöter än dagens 349 och ett strikt personval ökar kopplingen mellan valda och väljarna.

2007 använde sig oppositionen av rätten att under ett år stoppa FRA-beslutet. Tanken med så kallad vilandeförklaring är att tiden skall användas till diskussion och presentation av nya förslag. Trist nog hände väldigt litet. Ingen bredare debatt och i riksdagen inga goda tankar på förbättringar.

Här finns det anledningför alla att vara självkritiska. Varför har media dominerats av inlägg om signalspaning veckorna efter beslutet i juni snarare än före? Att det finns aspekter kring den personliga sfären är alldeles uppenbart men hur mycket har det funderats kring det andra? Vilket behov har försvaret av en fungerande signalspaning och inte minst i förhållande till Ryssland? Är ett blankt nej ett rimligt alternativ?

Det finns en stor fara i att viktiga politiska frågor, som FRA, förenklas till att uteslutande vara något svart eller vitt. Det handlar både om ett legitimt intresse för Sverige att säkra information av stor betydelse för vår försvars-, säkerhets- och utrikespolitik som att medborgarna skall veta att de lever i ett rättssäkert land med mycket stor respekt för den personliga integriteten. Regeringen har nu att redovisa sitt förslag om hur denna avvägning ser ut ifråga om FRA. För egen del tycker jag att det är en styrka om viktiga och för landet avgörande frågor kan beslutas över parti- och blockgränser.

Alldeles oavsett hurFRA i sak kommer att hanteras under hösten finns det anledning att redan dra viktiga slutsatser i formfrågan. Sverige behöver en konstitutionell uppryckning i form av författningsdomstol, färre riksdagsledamöter, ökat personval samt att vilandeförklaringar av lagar bättre används för att just lansera goda motförslag.