Med erfarenhet av offentlig upphandling

Det stormar kring det kommunala C4 Teknik. Själv har jag goda erfarenheter. Visserligen är räkningarna dryga, men mankerar fjärrvärmen rycker Lasse och Lasse ut och ser till att jag inte fryser. Deras jourverksamhet lär gå under namnet C 4 Panik. Nu sprider sig paniken. Men ifråga om C4 Tekniks upphandling finns det tills vidare – vissa rykten till trots och i avvaktan på revisorernas slutrapport – ingen större anledning till oro. Jag har i varje fall inte kommit på något fuffens, trots att jag rotat en del. Här gäller den ganska nya lagen om offentlig upphandling, vilket innebär att det hela ska gå affärsmässigt till väga. Med detta menas att inkomna anbud ska behandlas utan ovidkommande hänsyn. I början hade såväl politiker som företrädare för traktens näringsliv svårt att acceptera detta. Traditionen att gynna de lokala företagen var inte alldeles lätt att bryta. Det här gäller på många håll och inte bara i Kristianstad. Jag kommer osökt att tänka på en episod i Gustaf Hellströms Kristianstadsroman ”Snörmakare Lekholm får en idé”. En förmiddag kallades snörmakaren till regementsintendenten i Stora Kronohuset (Högvakten i romanen). Han visste att det gällde snörmakerileveranserna till Wendes artilleriregemente. ”Det hela var en proformasak och undanstökad i en handvändning. Det var bara att ta på bonjouren och gå upp och buga sig för intendenten” och få sitt anbud antaget. Men det gick inte som förr om åren. Den här gången hade en snörmakerifirma i Malmö kommit med ett lägre anbud och när snörmakaren fick reda på det svimmade han. ”Intendenten och styckjunkare Sundberg fingo lyfta upp honom och bära honom bort till den långa skinnsoffan under general Cardells porträtt. Kalfaktorn rusade fram med en karaff vatten och hällde över honom.” Räddningsaktionen lyckades och snörmakaren vaknade, men gick inte att trösta. Hans slutreplik blev: – Kapten, jag är ruinerad. Kaptenen/intendenten vände sig till styckjunkaren och sade med djup medkänsla: – Stackars djävel? Gustaf Hellströms skolkamrat Fredrik Böök behandlar också upphandlingen till Wendes artilleri. Hans far Mårten Christoffersson hade skomakeri på Västra Storgatan 24 (nuvarande Madame Damkonfektion) och i Bööks novell ”Hantverksmästarna” (i samlingen Historier från Helgeån och hembygden) berättar han: –  Det kom hela batterier av blomstrande bondpojkar i nya uniformer marscherande i Västra Smalgatan, de tågade in genom porten och fyllde den trånga mörka gården med stoj och skratt, medan konstaplarna vred sina mustascher, svängde sina ridspön och kastade sina blickar upp mot köksfönstren. Stora vägen till butiken kunde de naturligtvis inte få gå; men det var far, som skulle ta mått av dem, en smula mera summariskt kanske än när det gällde kaptenerna och löjtnanterna... Inne på verkstaden hade gesällerna inte tid att syssla med kronoleveranserna, utan för att fullgöra dem hade far arbetare, som satt runtomkring i förstäderna och byarna utanför Kristianstad. De fick nöja sig med lägre lön än stadsgesällerna, deras yrkesskicklighet var näppeligen densamma, deras levnadskostnader billigare. Men på andra villkor hade far inte heller kunnat nöja sig med de priser, som kronan betalade; konkurrensen var skarp, och vart enda år gällde det att pressa ned entreprenadanbudet till den nedersta gränsen. Så kom nu inte och säg, att vi inte har grundlig erfarenhet av offentlig upphandling i Kristianstad.