Sin och hans med måtta och sans

Är du en av dem som ibland har svårt att skilja mellan ägandepronomenen sin och hans? I så fall är du långt ifrån ensam. Valet mellan sin och hans, sin och hennes, sin och dess samt sina och deras är för många ett av de mer knepiga i den svenska grammatiken.

Grundregeln lyder att pronomenet sin syftar tillbaka på subjektet i satsen, alltså i samma sats. Om inte så är fallet ska man använda hans/hennes/dess i stället. I satsen Anna såg sin hund råder det ingen oklarhet om att vi menar Annas hund. Säger eller skriver vi Anna såg hennes hund avses någon annans hund.

I de två satserna Anna såg att hennes hund viftade på svansen uppfattar vi hennes hund som Annas hund om det är obetonat, annars tolkar vi det som någon annans hund. Det är knappast någon som säger Anna såg att sin hund viftade på svansen. Meningen är inte grammatiskt korrekt, eftersom sin inte syftar tillbaka på subjektet i samma sats. Sin och det ord som sin syftar på måste finnas i samma sats. Däremot är det ingenting som hindrar att vi gör en så kallad satsförkortning och tränger in sin i samma sats som Anna. Anna såg sin hund vifta på svansen låter helt rimligt, eller hur?

Så här långt borde vi alla vara överens. Kanske ändå inte. Inför nyåret kunde man läsa följande i Kristianstadsbladet: Han berättar om hans kärlek till champagne. Detta skrevs garanterat före tolvslagets festyra men det blev ändå helt fel.

Lite kärvare med enigheten blir det sannolikt när vi kommer in på andra fall där sin kan användas. Jag tänker inte ge mig in på någon vådlig grammatisk exercis utan nöjer mig med att redovisa några exempel. Samtidigt kan du, bästa läsare, passa på att testa din språkkänsla och komma fram till vad som känns mest naturligt och riktigt.

Det föreligger ett vacklande språkbruk när sin kan syfta tillbaka på objektet i satsen, alltså inte bara subjektet. Tycker du att man kan säga Polisen har äntligen givit honom sin välförtjänta belöning eller måste man säga Polisen har äntligen givit honom hans välförtjänta belöning? I båda fallen syftar pronomenet ( sin respektive hans) tillbaka på objektet (honom). Eller känn på följande: Regeln är att hänga nyckeln på sin spik. En och annan tycker nog att det ska vara dess spik.

Det gäller emellertid att se upp så att användningen av sin inte leder tanken fel. Till exempel är det säkrast att skriva Hon lät hundarna slicka hennes bara händer i stället för Hon lät hundarna slicka sina bara händer.

Risken för tvetydighet är överhängande särskilt i samband med jämförande orden än och som. Han är bättre än sitt rykte kan inte misstolkas, knappast heller Han är yngre än sin syster. Däremot kan Han tycker mer om sina föräldrar än sin bror bara betyda att han gillar föräldrarna mer än han gillar brodern; Han tycker mer om sina föräldrar än hans bror ger en annan mening.

Ibland kan man landa i omedveten komik. Hon styr skutan lika bra som sin man betyder något helt annat – toffelhjältevarianten – än Hon styr skutan lika bra som hennes man.

När vi står villrådiga inför regelsystemets komplexitet, brukar en kombination av eftertanke och lyhördhet för vårt inre öra till sist leda oss rätt i valet mellan sin och hans. En väg ut ur dilemmat är förstås att välja en annan formulering utan pronomen.