Ta hem soldaterna från Afghanistan!

I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Natoledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF). Gång på gång har insatsen utökats med retorik om att vi ska främja fred i landet. Men i Afghanistan har den fred som skulle främjas blivit allt mer avlägsen för varje år som gått.

I dag pågår ett fullskaligt krig i landet, ett krig som Väst är på god väg att förlora. ISAF-insatsen, där Sverige ingår, är på inget sätt neutral i detta krig, utan på flera områden en välintegrerad part i konflikten.

Under de snart nio år som Sverige haft militärer på plats i Afghanistan har våldet eskalerat, spridit sig till allt större delar av landet och säkerheten för både civilbefolkningen och utländska biståndsarbetare har försämras.

Det är ett faktum att den internationella militära insatsen i grunden misslyckats. Trots det har de kritiska frågorna och debatten uteblivit i Sverige.

Steg för steg har gränsen mellan den så kallade fredsfrämjande ISAF-insaten och den USA-ledda krigförande Operation Enduring Freedom suddats ut, bland annat har ISAF underställts samme amerikanske general, Stanley A McChrystal, som samtidigt är överbefälhavare för de amerikanska trupperna i landet.

Den centrala frågan blir: hur ska man kunna främja fred samtidigt som man har ett långtgående samarbete med en krigförande part i en konflikt? Svaret är självklart att det inte går.

Den borgerliga regeringen försöker motivera det svenska deltagandet med sitt stora engagemang för det afghanska folket. Det är en retorik som klingar falskt när samma regering avvisar unga afghanska män tillbaka till krigets helvete. Försvaret har också tecknat avtal med de afghanska myndigheterna om att eventuella fångar ska överlämnas till den afghanska säkerhetstjänsten NDS, ökänd för sin omfattande användning av tortyr.

Talibanerna står i dag starkare än de gjort sen 2001. Den brokiga motståndsrörelse som motsätter sig den utländska närvaron har växt i styrka och i folkligt stöd i takt med att de utländska trupperna begår övergrepp efter övergrepp på det afghanska folket.

Otaliga bombanfall mot civila byar, bröllopsfester och begravningsföljen har skapat ett djupt folkligt missnöje ur vilket motståndsrörelsen kunnat värva en strid ström av nya soldater.

Frågan är inte längre om talibanerna kommer tillbaka till makten – miljoner afghaner och stora delar av Afghanistan står i dag helt eller delvis under talibanernas kontroll. Det är en rörelse som ingen vän av demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet kan känna någon form av sympati med.

Men det är hög tid att vi inser att den brokiga motståndsrörelsen inte kan besegras militärt. Fler soldater, tyngre stridsfordon och bombmattor kommer inte att ge Afghanistan fred. För detta krävs en politisk lösning.

Det är dags för Sverige att ta ett kliv bort från den misslyckade och ensidiga amerikanska militära strategin och ta fram en avvecklingsplan för det svenska deltagandet i ISAF. Den miljard som den militära insatsen kostar skulle i stället kunna användas till att bekämpa det verkliga problemet i Afghanistan, avsaknaden av arbete, utbildning och framtidstro.

Fred kan bara byggas genom en inkluderande dialog och en bred försoningsprocess. Det kommer inte att vara lätt, men det kommer vara den enda vägen om vi långsiktig vill bidra till att bygga fred och demokrati i Afghanistan, säkra biståndsorganisationernas arbete i landet och garantera civilbefolkningens säkerhet.