Tandläkaren förblir viktig

I den av ordföranden i tandvårdsnämnden i Region Skåne, Bo Thunell (mp), författade artikeln "Slipa tandvården" (23/7) kan jag som aktiv tandläkare sedan 1961 i stort sett dela hans åsikter om tandvården och dess framtid.

Jag har sedan 1972 haft glädjen och mina patienter haft förmånen av att jag har kunnat delegera väsentliga arbetsuppgifter till tandhygienist, främst avseende behandling av tandlossningssjukdomar – gingivit och parodontit – och information och instruktion i munhygien och kostrådgivning.

Svensk tandvård har de senaste fyrtio åren varit otroligt framgångsrik i sitt tandhälsoarbete och dagens svenskar har en väsentligt bättre tandstatus jämfört med vad som förelåg på 1950- 60- och 70-talen, tack vare ett enastående förebyggande arbete av tandläkare, tandhygienister, "flourtanter" med flera, och inte minst ökade kunskaper hos allmänheten om tandsjukdomarna karies och parodontit.

Tack vare tandvårdsförsäkringar alltsedan 1974, som varit mer eller mindre ekonomisk bra för patienten, har vi tandläkare kunnat ge våra patienter mycket högkvalitativ rekonstruktiv tandvård, där våra tandhygienister varit oss behjälpliga med uppföljning av munhygieniska åtgärder som förlänger konstruktionernas livslängd och minskar risken för parodontit och karies.

Jag har dock en helt avvikande åsikt än Bo Thunell om tandhygienisternas framtida roll i tandvården. Bo Thunell skriver att tandhygienisterna har egen legitimation och självständigt ansvar för sina patienter och därför skulle de "i sin självständiga roll kunna vara den yrkesgrupp som blir första kontakten med patienten för att sedan slussa vidare till tandläkare vid behov".

Min fasta övertygelse är att våra duktiga och välutbildade tandhygienister skall arbeta efter delegation från en legitimerad tandläkare.

Varför? Modern tandvård är inte bara diagnostisering av tänder och tandkött utan avser hela munhålan med dess mjukvävnader, käkben och de sjukliga tillstånd som kan uppstå, bettfel, bett- och tuggfunktionstörningar som inbegriper hela tuggapparaten inklusive käklederna och käkmusklerna, det vill säga flera hundra olika diagnoser där visserligen parodontit och karies dominerar men man kan aldrig bortse från det övriga stora diagnosantalet.

Därutöver krävs goda kunskaper om dental material och dess biokompalibilitet, det vill säga dess vävnadsvänlighet och hur man skall handskas med dem.

Våra tandhygienister är välutbildade avseende tandlossningssjukdomar och viss utsträckning även om kariessjukdomen men har mycket begränsade kunskaper för att diagnostisera andra sjukdomar eller förändringar i munhålan, och har mycket begränsade kunskaper om dentala material och dess egenskaper. De har också begränsade kunskaper i röntgendiagnostik som kan avslöja mycket mer än bara karies och tandlossning.

Av ovan sagda framhåller jag med bestämdhet att Bo Thunells förslag om att tandhygienisten bör vara patientens första kontakt med tandvården är feltänkt och kan leda till att våra patienter blir underdiagnosticerade vilket kan medföra risk för underbehandling med svårare skador som följd.

Framtidens tandläkare kommer att bli mer "oralläkare" med stort diagnosansvar och med kunskaper och färdigheter om avancerade bettrekonstruktioner, behandling av bettfunktionsstörningar med flera odontologiska ingrepp men kommer att delegera allt fler arbetsuppgifter till tandhygienister och även till tandsköterskor.

På grund av detta diagnostiska ansvar bör patientens första kontakt med tandvården vara en legitimerad tandläkare som därefter kan delegera arbetsuppgifter till andra.

Torgil Rundcrantzlegitimerad tandläkare, specialist i oral protetik,ledamot i Centrala förtroendenämnden, Sveriges Privattandläkarförening