Boklycka med Bokalyckan

Vid tiden för järnvägens ankomst och Hässleholms framväxt som stad 1860 var Bokalyckan strax väster om den nya tätorten i stort sett ödemark. Området tillhörde ursprungligen inte Hässleholms kommun utan låg huvudsakligen i den dåvarande Stoby kommun och en mindre del tillhörde dåvarande Vankiva kommun. Det dröjde ända till 1942 innan Bokalyckan inkorporerades i Hässleholms kommun.

Den sista generationen

Bokalyckan var inledningsvis som ett litet landsortssamhälle för sig själva utanför Hässleholm. Det dröjde fram till mitten av 1900-talet innan en stadsplan för området antogs och det gradvis förvandlades till den välmående villastadsdel det är i dag.

Varför skrev ni boken?

– Vi pensionärer ska ha något att göra, säger en leende Bo Carlsson.

– Vi är rotade i Bokalyckan och är historieintresserade. Dessutom är vi den sista generationen som minns de original som vi skildrar i boken, fortsätter han.

– Det är 30 år sedan vi började diskutera detta bokprojekt. För två år sedan drog vi igång källforskningen och det senaste året har vi forskat och skrivit parallellt, inflikar Per Carlsson.

Var det svårt att få boken utgiven och hur stor är upplagan?

– Vi ger ut den på egen hand. Den finns att köpa på Hembygdsmuseet i Hässleholm, bokhandeln i Hässleholm och via nätet, svarar Bo Carlsson.

– Vi har tryckt en upplaga på 400 exemplar, tillägger Per Carlsson.

Vad är det bästa och sämsta med Bokalyckan genom tiderna?

– Det bästa var den frihet man hade, alla kände alla och att det rådde ett gott grannskap. Det sämsta var avståndet till skolan, cirka fyra kilometers promenad till Läredaskolan, svarar Bo Carlsson.

– Det bästa var ett Bokalyckan var ett eget litet samhälle med en bra sammanhållning, man var Bokalyckebo. De äldre som vi har intervjuat minns det som en idyll. Det sämsta var att det var lite vid sidan av och att utbudet av affärer och annat var begränsat, att man fick ta sig in till Hässleholms centrum när det gällde mycket, säger Per Carlsson.

Är Bokalyckan fortfarande en idyll?

– Jag tycker att sammanhållningen finns kvar. Folk som bor där säger att de trivs där. Det är låg omsättning på husen, fastigheter finns oftast ute till försäljning först när någon gått bort, säger Per Carlsson.

Vad var det intressantaste ni fann när ni arbetade med boken?

– Karl ”Kryllen” Olsson var en färgstark profil som vi beskriver i boken. Ove Nilsson som hade en klippbok med notiser från dagstidningar var ett annat original eller Erik Öster som rörde sig i området iklädd polisuniform trots att han inte var polis, säger Bo Carlsson.

– Hugo Svensson, kallad ”Hugo Ljugaren” inte i meningen lögnare utan en som överdrev, inflikar Per Carlsson.

Undantaget

Helt idylliskt var inte det historiska Bokalyckan. I boken beskrivs bland annat när Hilding Sigfrid ”Svanhalsen” Johansson-Axelsson med kniv skar upp halsen tvärs över struphuvudet på Folke ”Damstrumpan/Ostapågen” Karström under ett meningsutbyte i februari 1936.

Men det är undantaget som bekräftar regeln i lugna Bokalyckans historia.