Demokrati måste få ta sin tid
Redan innan jag börjat skolan i början av 1950-talet fick jag höra av de vuxna runt omkring mig att jag skulle få förmånen av att börja i en ny skola i Farstorp bara en knapp kilometer bort i stället för att gå i någon/några av de gamla byskolorna, som skulle läggas ned. I Farstorp fanns på den tiden byskolor såväl i Rullebacken, Lur, Matberga som Tågarp.
Dessutom bedrevs undervisning i det förhyrda missionshuset i Farstorp.
Någon ny skola stod dock inte att finna när det var så dags för mig att börja inhämta lärdom.
Tiden gick och när jag efter sex år gått ut folkskolan, hade man ännu inte satt spaden i jorden för någon ny skola. En sådan stod inte färdig att tas i bruk förrän när jag dessutom hunnit avverka mer än halva realskoletiden vid läroverket i Hässleholm, eller vid vårterminens start 1962. Då var det emellertid så dags för min del!
Tanken på en ny skola i Farstorp hade i själva verket väckts långt innan jag ens var påtänkt.
Den första utredningen i frågan tillsattes redan 1939 i skolrådet i Farstorps församling, som på den tiden var huvudman för skolväsendet. Året därpå övergick dock huvudmannaskapet för skolan till den borgerliga kommunen. Då hade andra världskriget hunnit bryta ut. Trots att Sveriges beredskap var god enligt den dåvarande statsministern Per Albin Hansson ströps alla statsbidrag till byggandet av skolor.
Efter kriget stod Sverige inför en kommunindelningsreform, genomförd 1952.
Småkommuner, oftast av församlingars storlek, skulle gå samman och bilda storkommuner. I avvaktan på en ny kommunindelning blev det heller inga statliga pengar till nya skolor. Efter att Hästveda och Farstorp bildat en ny storkommun skulle först Hästveda ersätta sina byskolor med en ny skola i centralorten. En sådan stod färdig 1954. Först därefter började ansträngningarna på allvar med att förverkliga planerna också på en ny skola i Farstorp.
Uppvaktningar gjordes på läns- och central nivå och studiebesök företogs till andra orter med nybyggda skolor.
Jag kan inte låta bli att i det här sammanhanget berätta en anekdot från en sådan skolresa till Jönköping. Skolstyrelsens ordförande, Olastorparen kallad, och överläraren, Mille kallad, men båda lydande under namnet Emil Nilsson gav sig i väg i den förres Saab. Komna en bit upp i Småland började det lukta illa i bilen. Till att börja med säger ingen av de båda Emil Nilssönerna någonting men tittar misstänksamt på varandra. Efter ett tag förstår de att lukten inte kommer inifrån bilen utan utifrån.
– Jag trodde att det var du (underförstått som släppt dig), säger till slut den ene Nilsson.
– Och jag trodde det var du, svarar den andre.
Lukten kom i stället från ett av Smålands vid den här tiden många massafabriker. Med den slappare miljölagstiftning vi då hade kunde en del bruk tillåtas lukta skit miltals bort.
Resultatet blev till slut att en ny skola stod färdig 1962, 23 år efter att frågan först börjat ventileras. Det blir sex mandatperioder från idén kläcktes tills den blir förverkligad. Även om det här är ett extremt fall visar det att demokrati tar tid. Majoriteter skall skapas, finansiering ordnas, nödvändiga tillstånd erhållas och annan yttre påverkan undanröjas. Även om demokratin sålunda kan förefalla jobbig och krånglig är den ändå bättre än alla andra styrelseformer.
Staffan Andersson
