Thore Brogårdh i Vittsjö 50-årsjubilerar
Thore Brogårdh är 79 år ung. Gestikulerar och är impulsiv. Halvspringer snarare än går, och påpekar att det är bra att inte bara vara teoretiker utan också praktiker.
– Jag har haft den stora glädjen att alltid vara frisk, aldrig sjuk, påpekar han innan han backar tillbaka till 1952 då han var 29 år gammal.
– Jag hade hållit på med export och hade en grossistfirma men jag var inte nöjd. Redan då jag och min hustru bestämde oss för att sadla om, flytta tillbaka till gränsbygden och slog oss ner i Sjuhult i Hallaryd, fanns intresset för det gamla.
– Det var samma år som rullbandspelaren kom och det underlättade verkligen insamlandet av material. Om det fanns ström i stugan alltså, påpekar Thore Brogårdh och skrattar. – Transistorn var ännu inte uppfunnen så det hände ofta att jag fick ta mina intervjupersoner i bilen och köra till någon granngård där man var så modern att man hade elektricitet. Dessutom hade jag filmkamera, en kamera för svartvita och en för färgbilder.
Mina första intervjupersoner var Anders Hansson–en klok gubbe; och en gammal Lina som var född 1864 och då jag gjorde min upptagning änka och över 90 år gammal.
– Dessa människor och alla dem som jag under årens lopp intervjuat och filmat i mitt folklivsarbete har berättat om koppning och åderlåtning. Om hur man körde med oxar och hur hönsen delade sovplats vid sänggaveln, medan andra djur fanns i väggarna. Om stampade jordgolv. Om hornskedmakare och liesmedar, och hur vävskedmakare härifrån dessa trakter vandrat ända bort till Uralbergen i Ryssland för att sälja sina produkter .
– Norra Skåne, södra Småland, södra Halland och Blekinge har varit ett eldorado. Jag har träffat människor som var födda på 1860- och 1870-talen. Det var värdefullt att autentiskt kunna återge vad de upplevt, för på 1950-talet befann Sverige sig i en brytningstid då allt började förändrades.
– Men fortfarande långt in på 1970-talet kom jag i kontakt med människor i dessa bygder som hade stengolv i köket och lagade mat öven öppen eld. Jag har varit privilegierad som fått både uppleva och dokumentera detta. 1958 hade jag samlat ihop så mycket material att jag kunde ge ut min första bok ”Bland göingar och smålänningar. Året därpå kom andra upplagan som snabbt också blev slutsåld.
– Det har blivit 35 böcker genom åren, en mängd skrifter och LP-skivor. Fast 1986 sågade jag sönder 12000 LP-skivor som en protest mot kulturlivet.
– Kunde man betala tusen kronor för mina första böcker på antikvariat, så skulle man då inte få de fyra lp-skivorna med folklivsreportage till rea-pris.
– Men det var många som förfärades när jag sågat dem, samtidigt som man räknade med att jag inte skulle ”resa mig” efter det här.
– Men jag är en envis smålänning. Då skrev jag en bok som bara mina trogna köpare fick. 3500 gick miste om den! Thore Brogårdh är inte okänd för den som är intresserad av hembygdens historia eller livet förr. Som om inte böcker, film och tv-program skulle vara nog har han också skulpterat och målat flera av sina ”gubbar och gummor”. Han är fortfarande lika hängiven gamla tider, och påpekar att intresset för det som varit nu är större en någonsin.
– Vi upplever en nyrenässans! – Skillnaden den här gången är att jag inte ger ut boken på eget förlag utan låter tryckeriet sköta distributionen, påpekar Thore Brogårdh.
– Det räcker gott med arbetet att jag läger över de gamla filmerna på video och vara ute på föreläsningar. Det blir alltid en och annan överraskning, då.
– Jag har med mig gamla verktyg på föreläsningarna och ”demonstrerar” hur man till exempel drog ut tänder. Men på en skola i Mantorp var det tre elever som svimmade när jag tog fram koppjärnet berättade hur man förr tappade blod.
jan-tuve.truedsson
@kristianstadsbladet.se
