Hycklande samarbete

”Vi är två partier som härmed tydligt markerar att vi inte på något sätt kommer att göra upp, göra oss beroende av eller samarbeta med sverigedemokraterna om partiet kommer in i riksdagen efter 2010 års val.”

Mona Sahlin var partiledare för Socialdemokraterna. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand språkrör för Miljöpartiet. I sin debattartikel i DN i juli 2008 förklarade de tydligt hur de skulle förhålla sig till Sverigedemokraterna. Ingen av de tre är kvar på sina poster, Peter Eriksson är den ende av dem som finns kvar i riksdagen. Principerna från då är också borta. Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, Magdalena Andersson, var tydlig i går. Partiet ska göra allt för att stoppa regeringens förslag om en höjd gräns för statlig skatt. Genom att bryta ut den frågan och ta den i ett utskottsinitiativ ska skattesänkningen stoppas. Det är förenligt med budgetlagen, enligt Andersson. Finansminister Anders Borg (M) menar att det är ett brott mot spelreglerna

Att Socialdemokraterna tar den här striden, för att brytpunkten för statlig skatt föreslås höjas från en månadsinkomst på 36 158 till 37 416 kronor är anmärkningsvärt. Någon fråga av stor ekonomisk betydelse är det inte, mer än att skatten sjunker några hundralappar för en stor grupp svenskar. Det är snarare en liten förskjutning mot vad som gällde i den skattereform som Socialdemokraterna stod bakom för drygt 20 år sedan.

Magdalena Andersson, som likt Stefan Löfven inte är riksdagsledamot, försvarar agerandet med att regeringen hela tiden är beroende av Sverigedemokraterna. Det är ett argument väl värt att fundera över. Socialdemokraterna borde veta. Under långa perioder av regeringsinnehav förlitade sig S på stöd från ett samhällsomstörtande kommunistparti, VPK. Inte så vackert, men effektivt för regerandet.

Alliansregeringen fick trots stärkt väljarstöd inte majoritet 2010, men fortsatte ändå att regera. Ofta röstar SD för Alliansens förslag, men för att välta regeringen krävs att hela oppositionen enas. Det händer emellanåt. Men att aktivt anpassa sitt agerande i riksdagen och utskotten för att få med sig SD, som S nu gör, är att ta ett extra steg.

Fredrik Reinfeldt har varit tydlig med att om de rödgröna får fler mandat än Alliansen 2014 ska Stefan Löfven släppas fram som statsminister. Löfven har inte avgivit något liknande löfte. S bryter tvärtom direkt mot vad man tidigare sagt gällande samarbete med SD.

Det är inte osannolikt att SD bit för bit kommer att bli en förhandlingspartner bland alla andra i riksdagen. Många medborgare menar att det bör vara så, eftersom partiet är invalt. Om övriga riksdagspartier numer delar den synen bör de också medge det öppet. Att säga sig göra allt för att stoppa ett förslag, men samtidigt skylla det egna samarbetet med SD på motståndarna är allt för mycket av hyckleri.