Det är lätt att känna sig vilsen

Jag försöker just nu lära känna München. En stor och vacker sydtysk stad. En europeisk stad. Nästan som hemma. Men ända inte. Sa lik Sverige. Men ända sa pafallande osvensk. För ett par manader framöver har jag packat ner mina bästa promenadskor och favoritjoggingskor för att upptäcka en ny stad. Och för att just upptäcka allt det där som inte är som hemma. Under ett par manader tänker jag försöka vara student, inneboende och europé. Och därmed ocksa världsmedborgare. Munchen är verkligen en jättestad. Ibland upplever jag den faktiskt som skrämmande. Alla enorma gator, vägbanor och flerfiliga autostrador. Stora torg, paradplatser och väldiga byggnader för tanken till diciplin och förtryck. Det är märkligt hur historien pa nagot satt kan halla sig kvar. Den star för sa mycket att jag ibland har svart att se det vackra. Glömmer vackra frukt-och grönsaksmarkander, kött-och korvdiskar och alla otroliga kyrkor. För att inte tala om alperna och sagoslotten. Naturligtvis är det ocksa jobbigt att vara langt hemifran när världen är orolig. Det är svart att inte kunnna vara nära familj och vänner. Att inte kunna prata, diskutera eller kunna ta del av den svenska nyhetsbevakningen. Känner mig manga ganger bade liten och rädd och ensam med mina fragor i en stor värld. I en värld som dessutom inte längre är vad den var. Det är ocksa annorlunda att följa nyhetsbevakningen. Skillnaderna är stora. Medierna här i Tyskland är bade dömmande och uthängade. Inte alls kritiska. Det mesta är svart eller vitt. Internet är å andra sidan fantastiskt. Inte trodde jag att Kristianstadsbladets nätupplaga skulle kunna fa mig att känna en sadan innerlig lycka. Upptäckten att hemma inte är längre bort än nagra korta sekunder är otrolig. Men att känna sig liten i den stora staden behöver inte bara bero pa det radande världsläget. Det räcker sa bra med att allt är annorlunda. Att det inte är som hemma. Som det faktum att Tyskland pa manga omraden faktiskt ligger ett par steg efter Sverige. Eller tyskt mode och tysk musik som tar mig tva decenier tillbaka. Myten om tysk musik är ingen myt. Kanske är det den nagot runde men alltid glade tysken. Lite gammalmodig, lite konservativ. Men för den delen sa oehört artig, vänlig och öppen. Kanske är det mängden korvar, skinkor och ostar och bagerier och mjölken som köps pa glasflaska och det faktum att tetrapak uppenbarligen glömt den tyska marknaden för all yogourt och grädde. Eller sa är det deras enorma dunbolser och kuddar. Som i och för sig är nödvändiga. Inomhustemperaturen här i Tyskland är minst ett par grader kallare än i Sverige. Ström och el är inte billigt. Ovant för en svensk. Här kostar elen 1 DM per kvadratmeter och manad, vilket blir ungefär 5 kronor, vilket i sin tur blir ungefär 500 kronor per manad för en lägenhet eller hus pa hundra kvadratmeter. Det är plötsligt ganska lätt att första att man inte far duscha varje dag och att lamporna maste släckas om man lämnar rummet. Men det är svart för en svenska att komma ihag. Man har det bra. Kanske är det ända inget av detta som far mig att känna mig otrygg och liten i en stor stad. Kanske är det istället den enkla anledningen att jag är langt hemifran med upptäckten att det finns andra vardagsrutiner än mina. Frukosten ser inte likadan ut. Man äter korv istället för fisk. Ost istället för grönsaker. Vatten kostar. Man uppför sig inte likadant pa offentliga platser. Du maste säga Ni till okända människor. Du maste hälsa var du än befinner dig. Sa även pa patienterna i läkarens väntrum. Inte sitta tyst och titta bort som en svensk gärna gör. Förmodligen är det allt detta som ibland far mig att längta efter mitt eget tvättmedel och mina egna lakan. Förmodligen är det allt detta, trots förväntan och spänning, som ibland far mig att känna mig mycker mer svensk än europé. Att alla priser här i Tyskland dessutom anges i Euro i stället för i tyska mark säger ocksa sitt. Det finns ett stycke Europa här som ännu inte natt svedala. Jag vet inte. Jag vet bara att jag promenerar vidare. I mina sköna joggingskor. Och lär känna en ny stad. Med nya människor. I alla fall för en kort tid. Och för varje steg jag tar, för varje meter jag gar, för varje kvarter jag rundar, blir jag ocksa en erfarenhet rikare .Det är värt mycket. Inget händer staden just nu. Den är fredlig och vänlig. Nu denna sekund. Men jag litar inte pa nästa sekund. Det är den jag är ständigt rädd för. Märkligt igen. Eller inte. Det finns en känsla här som inte gar att skaka av sig. Jag fortsätter promenera. München är bade stor, vacker..och tysk Med joggingskor och väl ingangna promenadskor.