En helt vanlig dag på Allögården

Tillsammans sköter de åtta personer på en av Allögårdens avdelningar. Den här torsdagen är de dock bara sju eftersom en av de boende har blivit sämre och åkt till sjukhuset. Om han kommer tillbaks vet personalen inte. Men de hoppas.

Dagen börjar med en rapport från nattpersonalen. Information om vad som har hänt under natten och om någon av de äldre behöver åka till läkare.

Därefter bestäms vad som ska göras under dagen. I dag är det inget särskilt som händer. Förutom att Kristianstadsbladet är där. Lite avigt känns det nog till en början men Carina Strömberg och Birgitta Truedsson vänjer sig snabbt vid att ha en ovan praktikant vid sin sida. När rapporten är klar ska alla äldre upp, få på sig kläder och bli serverade frukost. Nästan alla. Signe klarar det själv. Hon både bäddar, vädrar och klär sig själv.

Idag känner hon för att vara lite extra fin och har papiljotter i håret. Hon har en ”glad dag” och både jag och fotografen får varsin kram när vi möter henne i korridoren, på väg till det gemensamma köket där de morgonpigga redan äter sin frukost. Nu är det Kalles tur att komma upp och ta veckans dusch.

– Vi försöker ta upp var och en när de vill. Ingen ska behöva gå upp på bestämda tider utan är man morgontrött så kan man sova en stund extra, säger Carina Strömberg.

När Kalle eller någon annan ska duscha hjälps personalen åt. Det är ett tungt jobb. Många av de äldre har hunnit bli stela. Kroppen har fastnat i en ställning, i en form, och varje rörelse är tung. Men Carina Strömberg och Birgitta Truedsson tar ett vant tag under armarna på Kalle och ser till att han blir ren och får nytvättade kläder på sig. Om en stund kommer dessutom hårfrisörskan för att snygga till frisyren. De flesta förmiddagar är den andra lik. Carina Strömberg och Birgitta Truedsson tar själva en stunds fikapaus innan de sätter igång med tvätten och städningen. Sjuksköterskan kommer förbi med mer medicin. Hur stressigt det är på dagarna är relaterat till vårdtyngden som skiftar hastigt mellan dagarna.

Några av de äldre har gått in till sitt för att vara för sig själva. De som har svårt att röra sig sitter stilla i sina rullstolar i tv-rummet. Det ser inte så kul ut. Men vad de tänker vet ingen.

Just den här förmiddagen är ganska händelserik för Kalle. Barnbarnet har köpt hundar och visar upp dem utanför fönstret så att han kan titta på dem. En enkel gest men den förgyller hans ganska enformiga dag.

– Vi försöker åka på utflykt så ofta det går men då får vi kalla in någon extra, säger Birgitta Truedsson.

Och det är inte så lätt. Flera i den ordinarie personalen är långtidssjukskrivna och det är ont om vikarier. Då är det inte så lätt att räcka till för en utflykt. De dagliga sysslorna måste hinnas med i första hand. Personalen önskar att de anhöriga oftare tog ut de boende på en promenad istället för att sitta på rummet när de hälsar på.

–Men det händer väldigt sällan, säger Carina Strömberg. Det är grönkålsoppa idag. Det är inte så populärt. Signe vill inte ha. Hon tycker det är äckligt. Birgitta Truedsson plockar fram smörgåsar till henne istället. De andra äter ytterst lite men äter sig mätta på desserten. Äppelkaka med vaniljsås.

Carina Strömberg och Birgitta Truedsson lägger upp maten på tallrikarna och serverar att dricka. Mjölk, vatten, cider eller lättöl. Populärast är lättölen. Plötsligt sköter de en restaurang i miniatyr. Skillnaden är att här behöver gästerna mer hjälp. Händerna skakar och det är svårt att få skeden upp till munnen. Andra glömmer bort att äta. Då finns personalen där för att stötta eller påminna.

När maten är uppäten pekar Henny, som är stum, på sin rullstol. Hon ser ut att vilja något.

–Hon vill gå på toaletten, säger Carina Strömberg som om det vore en självklarhet.

Hon har emellertid händerna fulla och Henny börjar så småningom se orolig ut eftersom det tar tid. Men när hon väl kommer till toaletten är det inte lika brått. Det vet Carina och låter henne ta sin tid. Så är det varje dag.

Personalen lär känna de boende. Lär sig att förstå kroppsspråk och gester som ingen annan förstår. De vet att Nils-Anton är rädd och ibland tror att de är arga. De vet att Signes humör pendlar och att Nils gärna sitter på sitt rum och läser en bok. De försöker se varje ny boende som en ny familjemedlem. En individ att lära känna, förstå och tycka om.

–Men det är hemskt när någon går bort. Man vänjer sig aldrig. Det borde finnas någon att prata med. Både för oss och de äldre. Även om de inte visar något så undrar de nog vem som står på tur, säger Birgitta Truedsson. På eftermiddagen planerar personalen för kakbak och hör efter om någon vill åka ner till dagcentralen för lite pyssel.

–Kanske Henny vill, men hon verkade lite tveksam idag, säger Carina Strömberg.

För övrigt består det mesta av eftermiddagsarbetet i att förberedda för kvällspersonalen. På kvällen jobbar de ensamma och det kan bli ganska stressigt. Alla ska ha mat. En del behöver matas och nästan alla måste hjälpas i säng. Då kan ett par armar vara korta.

–Vi hjälper varandra på avdelningarna men de andra har det också stressigt så man försöker göra det man kan själv. Ibland blir det lite väl tunga lyft, säger Birgitta Truedsson. Eller som sist när jag jobbade kväll. Då behövde tre hjälp med att äta och den siste fick kall mat. Jag har ju inte tre armar, säger hon och fortsätter in i tvättrummet.

Nu börjar det närma sig sen torsdagseftermiddag och Kristianstadsbladet lämnar Allögården. Snart är dagen slut även för Carina Strömberg och Birgitta Truedsson.

Fotnot: l Nästa del i artikelserien handlar om de anhörigas roll.

l Av hänsyn till de anhöriga har endast förnamnen använts.terese.cristiansson

@kristianstadsbladet.se