En hjälp till ett bra liv

Ringklockan fungerar inte. Det låter, men inte inne i Douglas Modigs lägenhet. Vi får använda mobiltelefonen istället. ”En del patienter vill inte riktigt lämna mig i fred. Och sedan är det känsligt att jobba med de här frågorna, det finns människor som inte tycker om det” säger han som förklaring. Douglas Modig har i 25 år arbetat med människor. En hjälpande medmänniska. Främst i Röda Korset, men också – bland annat – inom FN och på socialförvaltningen i Kristianstad, som tolk, behandlingsterapeut, samtalspartner, projektledare. För honom har det varit mer än ett jobb, det har varit en livsstil som han identifierat sig med och vars grundläggande värderingar han uppskattat. För ganska exakt tre år sedan klev han av. Inte för att han inte orkade, snarare som en protest över uteblivna satsningar och kortsiktigt tänkande inom Kristianstads kommun. Han började läsa filosofi, reste till en del av de platser som hans tidigare patienter berättat om, funderade över sin roll, satte igång med några projekt han länge drömt om och skrev boken ”Jag vill tackla livet”, med underrubriken ”Att arbeta med traumatiserade flyktingar”, en bok för var och en mer än en ren ämnesbok för psykologer. Tortyrens syfte är att bryta ned och upplösa jaget, skapa förvirring och osäkerhet. Det är det fundamentala. Metoderna är fruktansvärda. I sin bok skriver Modig om flera fall. Det är en hemsk läsning och ändå har jag en känsla av att han valt att tona ned just dessa partier. Det viktigaste har istället varit människans historia – innan och efter tortyren – och resonera kring frågan hur det är möjligt att åter bli en fungerande människa. – Människors förmåga att återhämta sig och återfå tilltron till livet är enorm. Det har stärkt mig under dessa år som jag jobbat med torterade flyktingar, säger han och betonar att de människor som torterats inte är sjuka. De är friska människor som har reagerat friskt på en omänsklig situation. – I samtalssituationen är det viktigt att gestalta traumat, ställa frågan vem patienten var före traumat och få personen att inse att de är något annat än ett offer. Det är vanligt att den torterade ser sig som ett offer och känner skuldkänslor; ”jag kanske var värd det här ödet”. Går det att få människans självförtroende att växa, att bli av med skuldkänslorna och få en återupprättelse? Jo. Det är svårt, det tar tid, men det går. Douglas Modig är kritisk över samhällets insatser, alltför få flyktingar ges möjlighet till att få den specialvård de behöver. Istället hänvisas de till den svenska sjukvården, där varken tid eller kompetens finns för att ge rätt behandling. Hem går de med lugnande, antidepressiva mediciner. Och flyktingen dömer ut den svenska sjukvården. – Det handlar om att nå fram till människan, och att få dem att inte överföra sitt lidande och syn på omvärlden till sin familj och anhöriga. Men risken är stor att familjen blir medberoende i lidandet, som i en alkoholistfamilj. Men även när människor fått framgångsrik hjälp leder det inte alltid till ett rikt liv i det svenska samhället. Douglas Modig avslutar sin bok med följande rader: ”Du måste acceptera att din patient rehabiliteras ut i ett liv av passivisering och utanförskap. Hur pessimistisk jag än kan låta så står det ändå alldeles klart: Om man trots detta bakgrundsscenario inte gör någonting, så är man inget annat än en liten lort.” – Det finns inte möjlighet att ta hand om alla som behöver hjälp, en undersökning i Kristianstad för några år sedan visade att bara här finns omkring 1500 människor med posttraumatiska syndrom i samband med krig och tortyr, säger han och är rädd för att ”det finns en förlorad generation i samhället”. I boken visar han på det nödvändiga i att ändå inte ge upp. Ett råd han ger till kollegor är att inte gråta högre än patienten. Halvt på skämt, men samtidigt är det lätt att förstå svårigheten i att hålla distans när man dagligen får ta del av berättelser från helvetet. Arbetet med boken har gett honom reflektioner kring sitt eget liv och alltmer har han förstått att det är genom andra människor man formar sitt eget jag. Inget du, inget jag. Och han kan känna oro över en utveckling i västvärlden som går mot en allt högre individfixering, villket bland annat syns i svårigheterna för många humanitära organisationer att rekrytera frivilliga. – Det finns inte utrymme för frivillighetsarbete idag, folk är oerhört upptagna. Och har man inte en stor kader av frivilliga bakom sig, utgör man inte heller längre en stor opinionsbildande kraft. Fortfarande tycker han att flera av de humanitära organisationerna står på barrikaderna – som Röda Korset, Amnesty, Svenska kyrkan, Asylkommittén och Rädda Barnen – men han är samtidigt kritisk mot de senaste årens utveckling inom de stora organisationerna. De har alltmer blivit en del av den makt de skall bevaka. – Det har skett en större anpassning av verksamheten, med en ökad byråkratisering och flera tjänstemän som siktar in sig på en vidare karriär inom den svenska diplomatin eller FN och då gäller det att inte sticka ut hakan. Det var ett tolkningsuppdrag på en flyktingförläggning i Tyringe som under en helg på 70-talet förde in honom i Röda Korset, och som ledde vidare till att han blev en ”röda-korsare”, med flera olikartade uppdrag. Han sympatiserade med organisationens arbete, både inom Sverige och internationellt. När en schism med en chef gjorde att han 1990 lämnade Röda Korset tog han det mycket hårt och säger att det ”kändes som om jag tappade mitt ideologiska hem”. Han engagerade sig i flyktingsituationen i hemkommunen Kristianstad, och var under åtta år anställd på socialförvaltningen. Idéerna var många, menar han, och säger att flera bra steg togs. Men 1999 stoppades plötsligt flera projekt och situationen blev ohållbar. – Det blev för lågt i tak, säger Douglas Modig. Du kan bara jämföra med antalet anställda på flyktingmottagningen, då var vi 22, idag är de sex. Det är de ekonomiska styrmedlen som talar, tillgängligheten att prata förtroligt med en människa är liten, istället blir det endast samtal när något är fel. Enda uppgiften är att få ut människorna i utbildning och praktik, inte att verkligen hjälpa. I dagens hantering ser han två stora fel, det ena är att invandrare och integrationsfrågor ligger under socialförvaltningen villket gör att man direkt signalerar problem, det andra är att invandrare ses som ett kollektiv. – Det går inte, säger han, man kan inte förhålla sig till en grupp, bara till en människa som individ. Sune Johannesson 044-185544 sune.johannesson@kristianstadsbladet.se FaktaDouglas Modig Född:1950 i Hommentorp, vid Tollarp Bor:Kristianstad Familj:Singel Yrke:Har jobbat 25 år inom humanitära organisationer, men ägnar sig nu att nya projekt: planerar inför en dokumentärfilm, skriver på två böcker, dels en idéhistorisk expose över begreppet omsorg, dels en biografi över operasångerskan Kerstin Thorborg (1896-1970). Aktuell:Med sin första bok, ”Jag vill l tackla livet. Att arbeta med traumatiserade flyktingar” (Studentlitteratur).