En självklarhet att bo kvar i hemmet
Signe Larsson sitter sedan drygt tio år tillbaks i rullstol. Hon är näst intill förlamad i vänster sida och behöver hjälp med mycket. Men hon vill inte bo på äldreboende.
För henne är det viktigt att ha ett eget boende. Det passar inte henne att dela måltiderna med andra i samma korridor. Inte för att hon trivs bäst själv utan för att hon vill ha sitt eget krypin. Därför har hon valt att bo i en servicelägenhet i Tollarp. – Det här är mitt och det känns tryggt. Jag skulle inte vilja bo annorlunda. Här kan jag bestämma över mig själv, säger hon och dricker lite glögg som hon har dukat fram i vardagsrummet tillsammans med några pepparkakor.
Hemtjänsten kommer flera gånger om dagen för att hjälpa Signe. De kommer när hon ska upp, de handlar och städar, hjälper henne till dagcentralen där hon äter lunch, hjälper henne att komma i säng på eftermiddagen för en stunds vila och kommer tillbaks för kvällsmat samt sängdags. Dessutom har hon alltid ett trygghetslarm hängande runt halsen om hon skulle behöva ytterligare hjälp.
–Jag har fått epilepsi som följdsjukdom av propparna så därför är det viktigt att bo så att man kan få hjälp snabbt.
Som hjälp har Signe även goda vänner och sina grannar. De betyder mycket. Ibland bjuder de över varandra för en stunds småprat och lite kaffe. För Signe är granngemenskapen mycket värd.
–På så sätt känner jag mig aldrig ensam. Jag har till exempel en mycket god väninna som brukar sticka till mig frukt och bär från den egna trädgården, säger Signe och ler lite åt minnena med vännerna. De små pratstunderna, en stunds närhet och gemenskap menar hon, är lika viktigt som städning och annat som hemtjänstpersonalen gör.
– Personalen är otroligt duktiga men de hinner i regel bara med det nödvändigaste. Ibland kan en pratstund till och med vara viktigare än allt det andra. Jag tycker hemskt synd om alla gamla som inte har någon att prata med.
När Signe började få hemhjälp, runt 1994, kändes det till en början lite konstigt. Hon var van att klara allting själv utan att be om hjälp.
– Ja det kändes konstigt att plötsligt behöva ringa och få hjälp med allting. Men behöver man hjälp, ja, då måste man välja antingen eller, säger hon.
Och numera litar Signe Larsson på personalen. Hon har sitt trygghetslarm och hon känner de flesta inom personalen.
– Jag känner ju flickorna och vi är mer som vänner. Vi pratar fritt ur hjärtat om det är något. Jag måste säga att jag tycker de gör ett fantastiskt jobb. Särskilt med den lönen. För det jobbet de gör borde de ha mycket mer betalt.
Fotnot:I nästa del berättar Monika Nilsson om hur hennes mamma behandlades de sista månaderna i livet.
terese.cristiansson
@kristianstadsbladet.se
