Familjen skapar trygghet

Bengt Johannessons mor Anna Johannesson är 85 år och bor sedan två år tillbaks på Möllebackshemmet i Åhus. Hon är klar i huvudet, läser tidningen dagligen, tittar på Jeopardy och vet hur det står till med omvärlden.

Dessvärre har hon Parkinson och ibland låser sig motoriken och hon behöver hjälp med det mesta.

Men hon vill inte vara till besvär. Istället är det hennes son som för hennes talan när något inte stämmer. De närstående är ofta de boendes röst.

– Det är trist med äldre som inte har någon anhörig som kan hjälpa dem, säger Bengt Johannesson. När Kristianstadsbladet kommer på besök ligger Anna Johannesson i sängen och vilar. Hon känner sig trött och vill helst inte stiga upp. Men hon lyser upp när hennes son kommer in i rummet. Han är hennes centrum.

– Jag har faktiskt fått nobelpriset... Bengt är nämligen född på Nobeldagen, säger hon och skrattar.

Och på sitt sätt är han kanske ett nobelpris. För han gör vad han kan för sin mor. Han ställer upp när det behövs och ser till att hon får den vård hon är i behov av och har rätt till. Men Bengt Johannesson är arg på politikerna. Han tycker inte att de äldre får den vård de är värda. Personalen är för få och nedskärningarna har satt sina spår. Att det blir missförhållanden på vissa äldreboende, till exempel Almhaga, tycker han inte är konstigt med tanke på de stressiga förhållandena. Men oroande.

Inte minst för den anhörige som ständigt funderar på huruvida den boende får den vård han eller hon behöver eller kanske är en av dem som glömts bort på toaletten.

– Först när mor kom på hem så hamnade hon på Almhaga. Redan då såg jag att det inte stod rätt till där. Personalen var alldeles för stressade och det var för mycket att göra. Bengt sa ifrån och såg till att blev Anna flyttad till Möllebackshemmet i Åhus, inte så långt från där han själv bor. Men även där fick han föra sin mors talan innan han kunde känna sig trygg.

– Här hade vi till en början en del problem med medicinen. Hon fick den inte när hon skulle och fick inte båda tabletterna samtidigt. Jag sa ifrån flera gånger men det hjälpte inte så till slut anmälde jag det till ansvarsnämnden. Sedan dess fungerar det bra.

Anna själv säger att alla är så snälla mot henne. Det enda hon önskar är att personalen inte var så stressad.

– Så att de kunde sitta ner och prata en stund. Det hinner de aldrig, säger hon. Annars trivs jag ganska bra här. Men som det egna hemmet blir det aldrig. Hon har fått lämna många av sina saker och rummet på Möllebackshemmet kommer aldrig att bli som hemma, menar hon.

– Här har jag ju inte alla mina saker, dem var det svårt att skiljas från. Men värst var det när min man Sven gick bort, säger hon med tårarna i ögonen. Minnet av den man som hon har haft vid sin sida i över 50 år är starkt. Trots att det är tretton år sedan han gick bort är minnet smärtsamt.

Även för Bengt är saknaden fortfarande stor, men han försöker blicka framåt.

– Mitt enda mål är att mor ska ha det så bra som möjligt, säger han.

– Bengt skulle inte kunna göra mer än vad han redan har gjort, säger Anna stolt.

Fotnot:

Om man som anhörig känner sig otillfredställd med vården inom äldreomsorgen bör man i första hand kontakta personalen, föreståndaren eller områdeschefen. Om man inte uppnår det resultat som önskas finns patientnämnden som består av sju politiskt tilsatta ledamöter. De har till uppgift att lösa de problem som kan uppstå inom den kommunala hälso- och sjukvården.

terese.cristiansson

@kristianstadsbladet.se