Folkets fest

Horder av förväntansfulla människor strosade makligt runt på gågatorna, blickar sökte igenkända ansikten, spanade efter han eller henne med stor "H". Innergårdarna slog upp gatportarna och fick liv med levande musik, min kompis Olof spelade i ett av banden, sommarkvällarna var ovanligt varma och behagliga på samma gång, gulvarma glödlampor på rad förvandlade verkligen staden till Lilla Paris, folk hade tagit på sig sina finaste sommarkläder och de stora riksartisterna hade hittat hit. Plötsligt hade hemstaden blivit lite coolare, lite flashigare, lite fartfylldare.

De senaste åtta åren har jag jobbar som reporter, recensent eller nöjesredaktör under Kristianstadsdagarna. Men siktet ständigt inställt på underhållningen går det lugnt att konstatera – det var större förr. De rikskända artisterna i Tivoliparken var fler, de kommersiella radiostationernas sommarshower var fler, det kulturella utbudet större. 18 år är verkligen 18 år. Nyhetens behag har spelat ut sin roll. Sensationskraften mildrats. På ett sätt skulle man krasst kunna säga att festivalen går på rutin.

Men se där är man ute på hal is mitt i högsommaren! För vad publiken gång på gång har visat, är att Kristianstadsdagarna inte så mycket handlar om att sätta staden på kartan, Markoolios underbältetskämt i Tivoliparken, dyra hitlisteartister som gör en sommarvända på var och varannan stadsfestival, maten eller Axels evinnerliga tivoli.

Det handlar om folket. Hemvändarna och de kvarvarande. Det är minglet – hordernas förväntansfulla strosande, blickar som möts, det bekanta och oförväntade – som lockar. Det är folket som gör festivalen – nu som då.