Hård kamp för Annika mot sonens missbruk

– I början trodde jag inte att det var så illa ställt. Men det var det. Och det blev bara värre och värre, säger hon.

För drygt tio år sedan kände Annika att något inte stod rätt till. Hennes föraningar visade sig vara riktiga.

– Det var polisen som kom hem till mig och berättade. De hade sett Kristian och några av hans kompisar sniffa tändargas. Jag kom i kontakt med en fältsekreterare. Kristian var så ung att det var lätt att få ett omhändertagande. Han skickades till ett behandlingshem.

I dag är situationen ungefär densamma. Kristian sitter på ett behandlingshem, denna gång är han också tvångsomhändertagen. Det har inneburit stora påfrestningar för Annika.

– Just nu mår jag jättedåligt men en präst hjälper mig genom det värsta. För första gången på länge tänker jag över min egen situation. Tidigare har jag bara levt Kristians liv. När jag tänker på allt jag försummat gör det ont, säger Annika. Men känslorna är blandade. Vetskapen om att Kristian sitter på en anstalt har även en lugnande effekt.

– Nu vet jag i alla fall var han är. Att han får mat och inte kan skada sig själv på samma sätt. Det känns tryggt. Han är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag går och lägger mig, säger Annika.

Försöken att ändra på Kristians missbruk har varit många och ofruktsamma. Annika berättar också att hon kämpat ensam, vilket inneburit mycket slit. Många frågor har väckts inom henne. Motsättningen mellan att vara den uppfostrande föräldern och den respekterande medmänniskan har stundvis varit förvirrande. – Jag har aldrig accepterat knarket men heller inte kört ut honom. Så stark är jag inte. Även om han knarkar behöver han ju tak över huvudet. Men frågan är hur mycket han har tagit åt sig av det jag sagt till honom.

Kristian har behövt Annikas hjälp. Emellanåt har hon gett honom pengar, trots att hon anade vad de skulle användas till. Till slut insåg hon att det inte gick.

– Han fick en påse med mat i stället. Jag har alltid sett till att han fått mat och varit hel och ren, säger Annika.

Slitningarna mellan Kristian och Annika har varit svåra. Under vissa tider var kontakten nästan obefintlig.

– Vi blev ovänner på grund av knarket. Att hela tiden kontrollera honom och se till att han sköter sig blev till slut för jobbigt. Han var som två olika personer. Den ena var missbrukaren och den andra var min son. Och han kunde plötsligt skifta från den omtänksamma och trevliga personen, till den elaka och hotfulla. Stöd har funnits. Föräldraföreningen Mot Narkotika är en organisation där Annika fann inspiration och hjälp.

– Den fick mig att inse att vi är många i samma situation. Mötena gjorde att jag själv orkade gå vidare trots att det var mycket gråt och elände. Det är svårt att våga tro på Kristian efter alla misslyckade behandlingsförsök. Men jag hoppas. Det är min högsta önskan att han en dag blir drogfri, säger hon.

Annikas sociala liv har blivit torftigare. När saker varit tunga har orken att umgås med vänner inte funnits. Under vissa perioder har hon isolerat sig.

– Men det hjälper inte att gå hemma sjukskriven. Emellanåt blir jag så okoncentrerad att jag inte kan jobba. Då varken äter eller sover jag, säger hon.

Hon försöker ändå vara ute bland folk. Fast en del människors kritiska blickar har lett till att Annika emellanåt fått skuldkänslor. Men hon vet att hon inte borde ha sådana känslor.

– Jag har gjort allt jag kunnat. Jag sträcker på nacken och är stolt över att vara en mamma som verkligen har försökt, säger Annika.

Johan JoelssonMarcus Johansson

044-18 55 00

nyheter@kristianstadsbladet.se

Fotnot: Namnen Annika och Kristian är fingerade.