Herrgården hemsöks av historien

Herrgårdens sex byggnader ligger i en naturskön omgivning vid havet och i en hage intill betar kor av rasen highland cattle.

När Jan Karlsson tog över gården fick han börja ett omfattande renoveringsarbete av bland annat bärande delar som takstolar och bjälklager, men också yttertak. Redan i samband med det gav sig gårdens spöken till känna.

– När byggarna kom på morgonen stod alltid radion i Stora salen på, trots att de hade stängt av den dagen innan, berättar Jan Karlsson.

Och sedan en tid tillbaka håller trägolvet i ett av rummen på bottenvåningen på att resa sig.

– Det är obehagligt, för det talas om att ett lik är begravt någonstans under golvet, men vi har inte undersökt det ännu, berättar han.

Personligen har han annars inte upplevt något av de suckar, knackningar eller kvinnliga gestalter som försvinner genom väggarna, som gäster på herrgården har vittnat om.

– Det som har berättats har berättats av människor som jag har förtroende för, så jag kan inte bara förringa deras upplevelser, men jag ser mig som en någorlunda modern person med rationellt tänkande, förklarar han och låter därmed förstå att han hyser en viss skepsis.

– Historierna ger snarare en kryddkant till tillvaron, säger han.

En av historierna handlar om agronom Persson, som med sin familj flyttade in på gården efter registratorn Sven Ordrup. Första veckan var allt lugnt, men sedan började ett förfärligt oväsen med knackningar i väggarna, särskilt i köket och i drängflygeln. Satt man i köket hörde man tunga steg i trappan och i övervåningen rakt ovanför köket, fast där inte fanns en levande själ. Och de döda föremålen rörde på sig, däribland en stor gryta och ett strykjärn. (Jan Karlsson kan visa två gamla strykjärn som fanns på gården när han tog över den. Han förvarar dem på den vedeldade järnspisen i kokhuset). Knivar och gafflar rasslade i skänklådan. Värst var det om fullmånenätterna, så efter att ha upplevt två sådana nätter beslutade han sig att sitta vaken den tredje fullmånsnatten.

Det var märkliga saker han fick höra och se, bland annat brädslammer åtföljt av ett ljud som när en slaktaryxa hugger i kött. Och så ett skrik – det ohyggligaste skrik han hade hört i hela sitt liv. Persson höll händerna för öronen, men det hjälpte inte. Nästa dag reste han in till psykiatriska kliniken på Kristianstads lasarett och bad att få bli intagen. En av kandidaterna där, Hans Wilske, var intresserad av parapsykologisk forskning och ställde en rad icke-medicinska frågor. Han bad att få komma och hälsa på i Valje herrgård och själv sitta ett par nätter i köket.

Fru Persson var en tyst och praktisk människa med bägge fötterna på jorden. Hon varken hörde eller såg något övernaturligt. Att föremål flyttade på sig förklarade hon med att drängen bundit tåtar i dem och drog, eftersom han mer än en gång allvarligt hade retat sig på fru Perssons ockulta vantro.

Kandidat Wilske kom till gården och fick bo i ett litet gästrum, där det till hans besvikelse aldrig hade spökat, inte vad man visste i alla fall. Efter att ha trakterats med kvällsmat och familjen sagt godnatt installerade han sig i en gungstol i köket. Vid frukosten morgonen därpå frågade agronom Persson om natten. Wilske kunde vittna om att både grytan och strykjärnet rört sig. Och skriket hade han också hört, men rädd var han inte.

Det blev ytterligare en natt för honom i köket och då materialiserade sig en naken kvinnoarm som det rann blod ifrån. Morgonen efter medgav Wilske att han hade tyckt att det var obehagligt, men att han också hade konfronterat uppenbarelsen med vad den ville. Då hördes ett hårt slag nerifrån golvet och det upprepades flera gånger. Wilkse hade markerat platsen med en krita och agronom Persson ringde polisen som kom och bröt upp golvet. Där återfanns halvt förmultnade rester av en äldre kvinnas kropp och polisen kunde konstatera att hon hade blivit dödad med hjälp av ett tungt, trubbigt föremål, som mycket väl kunde ha varit ett gammaldags strykjärn.

Sedan hade huvudet huggits av med upprepade yxhugg och likaså benen, för att kroppen skulle ta mindre plats. Den mördade kvinnan visade sig vara fru Agata Ordrup, som försvann under mystiska omständigheter från gården. Hon identifierades på vigselringen och en silverbrosch. Mördaren ska ha varit hennes make.

Peter Maunula

044-18 55 62

peter.maunula@kristianstadsbladet.se

Fotnot: Artikeln bygger delvis på material hämtat från Åke Ohlmarks bok "Slottsspöken".

Valje herrgårda

Redan under förhistorisk tid uppehöll sig människor på platsen för Valje gård, för flera spår från såväl sten- som brons- och järnåldern har påträffats. Exakt när den från historisk tid kända fasta bebyggelsen etablerades är inte känt, men på 1400-talet fanns på platsen en gård, som tillhörde ärkebiskopen i Lund och brukades av en bonde mot ett årligt arrende. I samband med reformationen drogs egendomen 1536 in till den danska kronan, men övergick så småningom genom freden i Roskilde 1658 i den svenska kronans ägo. Den uppläts därefter först till ryttarhemman och sedan till landsbokhållaren Hans Billingsköld, som 1704 på förmånliga villkor kunde byta till sig gården av staten. Efter att bondgården avvecklats uppfördes omkring 1740 det nuvarande corps-de-logiet jämte två flygelbyggnader i trä. I norr anlades samtidigt en trädgård i enlighet med barockens symmetriska planmönster. Fram till 1700-talets mitt residerade Hans Billingskölds äldsta dotter, Magdalena Charlotta, på herrgården, som därnäst i tur och ordning innehades av överstelöjtnant Jon Rosenquist samt borgmästaren i Kristianstad, Carl Schultén. 1764 förvärvade friherre Gabriel Erik Sparre gården. Han blev senare både fajansfabrikör i Sölvesborg och landshövding i Kristianstads län samt genom sitt äktenskap med Helena Juliana Coyet permanent bosatt på Trolle Ljungby slott. Parets enda barn, Ulrika Lovisa Maria, gifte sig 1780 med justitiekanslern Carl Axel Trolle-Wachtmeister. På Sparres tid revs den västra flygeln och i dess ställe tillkom 1782-83 ett "kokhus" i tegel. Den så kallade jaktstugans till hälften nergrävda källare stod färdig någon gång 1754-70, men själva huset torde utgöra gårdens äldsta kvarvarande byggnad med rötter i 1600-talet, troligen ditlyttat från Kristianstad. Valje gårds egen jordbruks- och kreatursdrift skulle på 1800-talet sakta men säkert komma att minska i betydelse, för att slutligen helt upphöra, varefter den produktiva marken arrenderades bort. Herrgården blev främst ett exklusivt sommarnöje, ett "maison de plaisance", för familjen Trolle-Wachtmeister. Under århundradets andra hälft undergick karaktärsbyggnaden vissa förändringar, då den östra flygeln ersattes med "gästvillan", som speglar den schweizerarkitektur som i nationalromantisk och punschpatriotisk anda blev en vanligt förekommande villaform i Sverige. De tre ekonomilängorna var fallfärdiga och jämnades med marken. I stället uppfördes 1856 först en samt 1873 ytterligare en ladugård i gråsten med gavelspetsar och tak av tegel. Innehavare av Valje gård är sedan 1994 intendent Jan Karlsson vid Valje Aktivitetscenter. Ägorna har genom ett markbyte med Trolle-Ljungby fideikommiss övergått till Sölvesborgs kommun. Källa: Sölvesborgs kommun