"Jag längtar efter lugn och ro ibland"

Det finns ingen paragraf i lagen som säger att en kommun måste erbjuda frivillig musikundervisning. Efterlyser Kristianstads kommuns musikskolerektor en sådan? Bör staten har ett engagemang i musikskolan, som många menar utgör en fundamental grund för det svenska musiklivet?

Violetta Lefler ställer en motfråga:

– Varför ifrågasätts en verksamhet som funnits i Sverige i 50 år?

Samtidigt som det är klart att vi ska värna traditioner menar Violetta Lefler att undervisningen varit den samma i 30 år och att musikskolan inte hängt med i utvecklingen av barn- och ungdomskulturen. Möjligen har tiden sprungit ifrån den kommunala musikskolan, som är hotad på sina håll i Sverige. I vissa kommuner läggs verksamheten ner helt, i andra skär man bort stora delar. I Kristianstad har i år avgiften höjts och rabatterna tagits bort, vilket väckt känslor och fördubblat elevavhoppen. Samtidigt har anmälningarna till kommunala musikskolan ökat.

– För rättvisans skull måste man säga att Kristianstads kommun satsar jättemycket på sin musikskola. Vi sitter i ett alldeles nytt hus och verksamheten är både omskriven och omtalad i landet.

Hon hade hellre sett att rabatterna fått finnas kvar, eftersom hon inte vill att barns musikaliska kunskap ska bli en klassfråga. Sin åsikt har hon framfört till de beslutande. Hon säger alltid vad hon tycker. Att inte göra det vore att förneka sig själv, men det är samtidigt ett företräde som kan skrämma och kritiseras. Det är svårt att sluta samtala med Violetta Lefler. Man blir invävd i hennes kraft och positivism och ämnena spänner över barnuppfostran, kyrkogårdars mystik, vådan av att bygga ett hus, musikers djup, den svenska tystnaden, och att hon som tonåring drack kaffe med påven. I juli fyller hon 50 år.

– Hoppas jag.

För fyra år sedan fick hon cancerbeskedet. En ytterligare operation väntar. Hon har motvilligt gått ner 25 procent i arbetstid, hon orkar inte lika mycket.

– Jag tycker att jag levde fullt ut innan. Nu försöker jag ännu mer att leva.

Hur då?

– Jag hänger inte upp mig på detaljer. Lever mer för dagen än för framtiden. Min dotter säger att jag blivit en mjukare människa. Jag flyter runt mer, är mer tolerant och empatisk inför andra människors problem.

Sjukdomen har stukat hennes levnadsglädje men inte strävan att hålla fast vid denna. Hon lever nu. Säger aldrig "jag ska göra det". I stället gör hon det. Arbetsrummet ligger direkt till vänster i det nya musikskolehusets bottenvåning. Inredningen är ärvd, vi slår oss ned i den svindyra sittgruppen som hennes företrädare beställde åt sig när musikskolan knappt hade pengar till noter, och jag undrar hur det är att få ett sådant sjukdomsbesked.

– Först tar man inte det åt sig, jag sa "tack så mycket" och gick därifrån. Efter ett tag betraktade jag det som en dödsdom. Därefter började jag reflektera över livet och vad jag gjort och inte gjort och kom fram till att jag levt och gjort det jag velat. Men vissa böcker var inte lästa. Så det började jag med.

Hennes förmåga ligger i att se möjligheter, inte problemen.

– Man kan inte ge efter för motgångarna. Jag håller emot.

Ett faktum kan hon dock inte förändra, och det gör henne ledsen. Sjukdomen gör att hon inte kan spela sin älskade fiol, från 1917 och som är en del av henne sedan 25 år, så mycket som hon vill.

– Jag saknar det enormt mycket ibland. Hon minns inte varför hon började spela, men hon blev ett underbarn. "Jag ägnade mig huvudsakligen åt fiolen när jag växte upp". Övning fyra-fem timmar dagligen sedan sex års ålder. Gav konserter redan i nioårsåldern.

– Det är hårda bud i Polen, säger hon med ett stort skratt.

Munter åt sin inre strävan, som fick en annan vändning under tiden på musikhögskolan då hon upptäckte att det fanns andra intressanta ämnen än musik att studera. Filosofi och psykologi, exempelvis.

– Efter det ville jag inte bara öva.

Som 23-åring följde hon sina känslor och kom till Hörby första gången 1978.

– En kulturkrock! Det var så tyst att jag inte kunde sova. I ett år pendlade jag mellan Polen och Sverige för jag kunde inte bestämma mig.

Det blev giftermål och redan efter ett halvår i Sverige började hon undervisa i blockflöjt och fiol på högstadiet. De elevfrågor som hon inte kunde besvara på svenska låtsades hon inte höra. Efter åratal som musiker och allt fokus på den egna utvecklingen skulle hon lära andra. Var det musiklärare hon ville bli?

– Jag har hittat en väg. Experimenterat mycket i min undervisning, som ibland gått åt skogen, ibland lyckats. Jag har förnyat mig varje år, jobbat i projektform, startat stråkklasser ... Ständigt och jämt vill hon förändra. På gott och ont.

– De är galna på mig här på jobbet.

Hon skrattar och säger att hon accepterat att hon inte trivs när det är lugn och ro, och frågar sig i nästa andetag retoriskt hur man överlever i så många år på samma arbetsplats? Svaret blir omväxlande arbetsuppgifter och ständiga personliga utmaningar, massor av projekt, exempelvis alla stora galor i idrottshallen genom åren. De bästa åren som musiklärare hade hon som dirigent för Unga Symfoniker, som under motsvarande tid gick från nio elever till 60.

– Jag fick dem att känna glädje i musiken, det är musiklärarens stora uppgift. Musiken ska bli en tillgång för eleverna.

Sedan 1997 undervisar hon inte längre. Hon blev tillfrågad att bli biträdande rektor för kommunala musikskolan samtidigt som hon ville vidare och gick sedan rektorsutbildning i Stockholm. Varför ville hon bli rektor?

– Det är roligt att kunna påverka. Jag blir frustrerad när folk inte ser att något är superbra.

Hur får hon medarbetarna med sig?

– Genom att vara positiv. Sen tar jag till alla medel. Jag är mycket för att genomföra mina idéer. En sak vet hon att hon som ledare inte kan vara: "polis". Av medarbetarna kräver hon öppenhet och stort egenansvar och säger att personalkollektivet är inte lättlett; här finns fler individualister och kreatörer än på många andra arbetsplatser, var och en med visioner och idéer.

– Här kan man inte vara traditionell chef.

Hon har skrivit en "Snälla"-lapp till sin assistent, som kommer med kaffebrickan och samtalet gör en halvhalt. Vi suger tacksamt i oss den svarta varma drycken, utanför fönstret singlar snöflingor, hennes två shar pei (kinesiska skrynkelhundar) Yoda och Hannibal kommer att bli våta om tassarna när hon till kvällen motionerar dem, tänker jag.

Kanske är det ingen tillfällighet att husdjuren härstammar från Kina. Hennes far är född i Kina, där farmor och farfar gifte sig efter att de lämnat Ryssland. Själv är hon uppvuxen i Wroclaw, Polens fjärde största stad. Hennes mamma var en typisk polska, uppvuxen i bergen och från samma trakt som påven Johannes Paulus II, som då var biskop och som besökte hennes föräldrahem för att dricka kaffe.

– Jag säger alltid att jag träffat påven. För det har jag ju. Violetta var tredje dottern och älsklingsbarnet. Att bli bortskämd, säger hon, gör en trygg i sig själv, å andra sidan tar man för givet när någon ställer upp för en att den ska göra det.

– Det har min man fått erfara.

De gifte sig (första äktenskapet varade i 21 år) klockan elva på kvällen den 21 augusti år 2000, på båtdäcket mellan Polen och Sverige med släkt från två sidor av Östersjön. Romantiken flödade och symboliken är tydlig, polsk-svenska band knöts. Till Polen återvänder hon ofta på semester. Men det är här hon vill bo och verka.

Violetta Lefler vill lyfta musikskolan i Kristianstad till ännu högre höjder. Hon vill att den ska bli mer tillgänglig när barnen är lediga, och hon vill att varje barn ska känna glädjen i musiken och samtidigt bli bra lyssnare och kunna njuta av musiken.

Varje gång hon talar om lärarna berömmer hon dem som eldsjälar utan vilka hon skulle stå sig slätt. Strävan är att förmå musikskolan att i högre grad leva i symbios med barn- och ungdomskulturen. Musikskolan utsågs till Årets skola 2003, vilket gjorde henne mycket stolt.

– Här jobbar vi ihop, flickor och pojkar, till skillnad från i idrotten.

Planerna nu är att ansöka hos Svenska musikrådet om att bli årets musik- och kulturskola. Musiker är öppnare människor, tror hon. Är man öppen blottar man sig för djup och dimensioner.

– Musik väcker känslor och utvecklar våra sidor.

Sina icke-professionella sidor utvecklar Violetta Lefler genom att läsa mycket, för tillfället "den som alla andra också läser", Bokhandlaren i Kabul. Hon tillbringar tid med sina hundar, katten Pilsner, marsvinet Babsan och sin själsfrände, maken Ulf. Familjen väntar på att få flytta in i sitt nybyggda pyttelilla hus i Åhus. En stuga vid havet, kallar hon det.

– Mysfaktor 200. Ingen trädgård och väldigt lite att städa, säger hon, skrattar stort och berättar om hobbyn att besöka gamla kyrkogårdar i hela världen. Vid millennieskiftet befann hon sig vid de 7000 år gamla templen på Malta.

– Kyrkogårdar säger mycket om människorna. Och är en påminelse om att allt inte är för evigt.

FaktaVioletta Lefler

Ålder:49

Född och uppvuxen:staden Woclaw i sydvästra Polen

Familj:gift för andra gången med Ulf, de fyra gemensamma barnen Lina, Oscar, Emma och Ellen.

Aktuell:rektor för Kristianstads kommunala musikskola

Livsmotto:"Allting ordnar sig – för det mesta."