"Krister" är tacksam för varje dag

Vi kan kalla honom Krister, för han vill inte skylta med sitt riktiga namn.

Han bor i en enrumslägenhet på Österäng, som han sedan en tid tillbaka har förstahandskontrakt på. Den är välordnad och städad, liksom han själv, utan minsta spår som skulle kunna avslöja hans förflutna som blandmissbrukare och brottsling.

– Men det finns inga garantier att jag lyckas hålla mig drogfri för evigt, för det är ett livslångt arbete och jag är tacksam för varje dag, säger han.

På vardagsrumsbordet, som bär en duk i blått, har han dukat fram kaffe och kanelbullar. Framför fönstren till den inglasade balkongen frodas växtligheten, som bildar en grön mur mot den gråa himlen utanför. Krister blickar ut över gården. – Det känns litegrann som att cirkeln är sluten, för där nere i sandlådan tog jag min första fylla, berättar han.

Då var han bara 14 år och delade en 75:a Explorer med några jämnåriga kamrater. Det var också tillsammans med dem som han något år senare testade att röka hasch i samband med en fest på fritidsgården.

– Det var skoj, något nytt, nya känslor och ett nytt sätt att umgås med kompisarna, berättar han.

Så det fortsatte, men efter ett par-tre år började han må dåligt av haschet och kom i stället i kontakt med amfetamin.

– Det var en helt ny värld som öppnade sig, för jag kände mig pigg och social igen, så jag var såld direkt, förklarar han.

I början missbrukade han bara varannan eller var tredje helg, men det blev allt oftare efter att han hade fått egna inköpskontakter. Militärtjänstgöringen som ytbärgare inom flygvapnet blev hans räddning.

– Jag hade sett fram emot det och ville ge allt, så jag lade av med missbruket från första dagen, berättar han.

När han muckade och återvände hem till sina gamla kompisar dröjde det dock inte länge innan han var fast i vad han beskriver som en rak nerförsbacke. Den slutade i två och ett halvt års kontraktsvård, i stället för fängelse, för honom och flickvännen. Där blev båda drogfria, bortsett från alkoholen, som de inte betraktade som en drog på den tiden. Allt var sedan frid och fröjd tills flickvännen träffade en ny kille. Krister tar en klunk kaffe och vänder blicken inåt.

– Det kändes som att jag förlorade min enda vän och jag drabbades av depression, berättar han. Det dröjde inte länge innan han var tillbaka på amfetamin, som gjorde att depressionen försvann. I brist på amfetamin tog han till allt från hasch och alkohol till ectasy och heroin. För att finansiera missbruket tvingades han att snatta och stjäla.

– Jag snodde allt jag kunde komma över och sålde det direkt till hälarna för en bråkdel av vad det var värt.

Vändpunkten kom så småningom när han påverkad av flera olika droger knivrånade en barndomsvän på amfetamin. Ingen kom till skada, men det beskriver han som rena slumpen. Än en gång hamnade han på behandlingshem – denna gång i drygt ett halvår. När han kom ut hade han ingenstans att bo och ett tre månaders fängelsestraff för upprepade stölder samt olovliga körningar hängande över huvudet. Räddningen blev en före detta missbrukarkompis som lät honom bo hos sig. Och i stället för fängelse fick han fotboja. Efter drygt ett år som inneboende fick Krister hjälp till det egna boende han har idag.

Dessutom har han fått arbete och fungerande relationer till familj och vänner, vilket gör att han känner sig trygg.

– Trygghet är viktigt för mig, understryker han.

Den naggades dock i kanten när hans gode vän, som han bodde hos, nyligen gick bort. Strax efter att Krister hade flyttat ut föll han tillbaka i missbruk.

– Jag fick en chock, för jag visste visserligen att han hade dragit igång igen, men jag trodde att han skulle ta sig tillbaka, eftersom han hade varit drogfri tidigare och hjälpt andra att bli det…