Lukas Ernryd: Ett pissår lämnar in - nu kan vi skapa 365 ljusa dagar

Ett tag kändes det som att 2016 aldrig skulle ta slut. Förlusten av giganter. Som Prince, Bowie och Cohen.

Och George Michael sjöng om sin sista jul.

Men döden har vi ingen makt över. Det är en annan sak med våra själar. De kan vi styra vart vi vill. De formas av våra val.

Och EU valde att köra vår kollektiva själ rakt ner i helvetets käftar.

I mars slöt man ett avtal med djävulens mest pålitliga hjälpare – Erdogan. Vi sa: Ta hand om flyktingarna för att det vi inte ser, det finns inte. Historien kommer döma oss hårt. För att vi kunde gjort mer, vi hade råd, men vi valde att titta bort.

Sen säger jag inte mer om det.

I juni nådde vi en annan slags botten när Storbritannien röstade för att avsluta sitt medlemskap i EU. Om Brexit blir ett faktum så hotas hela fredsprojektet i grundvalarna. Tro mig. Isolation leder till mer isolation. Och en olycka kommer sällan ensam. Fem månader senare valdes Trump till ledare av den fria världen.

Under 2016 fanns ingenting som skakade mig mer än detta.

Dagen efter strök jag runt på Chicagos gator och jag minns nästan ingenting. Allt var en dimma. En sak kommer jag dock aldrig att glömma. Aldrig någonsin. När jag såg en svart man – förmodligen hemlös – spela på gatan. Ett fullkomligt geni. Det var som han sänts till jorden bara för att spela saxofon. Jag såg honom i ögonen och han såg på mig och i samma stund började jag gråta.

Varför? För att Trump pissar på honom. Säger att han är en förlorare. Svag. Trump ser ner på fattiga, arbetslösa och alla som inte är beredda att kliva på människor för att komma fram.

Det är inte det USA som jag älskat hela mitt liv. Ett land som blivit världens bästa land för att det omfamnat mångfald. Men nu hade de nyss hört en karl bygga hela sin kampanj på hat – och älskat varje ord. De hade jublat åt en uppdelning mellan vi och dem.

Vi ser samma sak hända i Sverige. Det är tidens melodi. Men kära 2016, vilka är dom? Och låt mig fråga en personlig sak: Vilka är vi?

Ledtråd. Det är en kuggfråga. Det finns bara oss. Allt är ett. Skadar man sin nästa så skadar man sig själv. Och inget gör mig varmare än när jag ser er som praktiserar denna insikt. Människor som bestämt sig för att riva upp mörkret och släppa in ljuset – genom sprickorna.

Aldrig någonsin har ert arbete varit viktigare än nu. Ni som tar hand om de som behöver en hjälpande hand. Ni som väljer att göra livet lite mindre jävligt för de som vandrar i mörkret. Ni som tar hand om våra minsta.

Det är så ljuset får vingar.

Ni ger mig hopp. Så jäkla mycket hopp. Alla ni som ser nöden och väljer att agera. Ni visar att detta mörker kan vändas. Det är helt upp till oss själva och det är aldrig längre bort än vår nästa handling.

Låt detta år bli medmänsklighetens år. Tänk på att alla har sin lott, och lätt är ingens. Och var snäll – alltid. Alla kämpar med något.

Så gör vi 2017 till 365 ljusa dagar.

Då behöver vi inte låtsas att vi är rika. Då behöver vi inte ta på vår bästa klänning eller kostym för att se fina ut.

Då är vi det. Inifrån och ut.

Gott nytt år.

Lukas Ernryd