Lukas Ernryd: Farfars hästjobb la grunden för de lyckligaste somrarna ett barn kan ha

Gubbens livsfilosofi är superenkel. Ta alltid ut segern i förskott. Detta enligt en logisk princip. Om man har rätt, så har man fått tjuvsmaka på det goda. Har man fel har man fått prova något som aldrig fanns "Dreng, det er riktig lykke".

Men farsan fick ju inte detta från ingenstans. Han lärde av den bästa. Sin mor, min farmor.

1964 hade hon en dröm. Då skulle familjen Jacobsen äntligen skaffa sig ett sommarhus. I tidningen såg hon en annons på lediga tomter. Sen väntade hon in sin mans födelsedag. Då fick han ritningar på en sommarstuga.

Farfar Egon blev något förundrad. Sedan vecklade han ut allt på det lilla köksbordet i Köpenhamn. Då trillade det ut en ritning till. Det var skisser på ännu ett hus.

Farfar trodde han skulle få en ny pipa i present. Men han fick tre års jobb med att åka till Själlands udde och bygga hus.

Min farmors taktik var lika enkel som den var briljant. Hon tog helt enkelt ut segern i förskott. Och hon satsade högt. Ber man om två hus så är det rimligare att få ett än noll. Dansk taktik.

Men hon underskattade Egon Qvist Jacobsen. Han byggde tamejfan båda stugorna. Själv. Det gjorde män på den tiden. De visste hur en slipsten skulle dras. Och hur man svingade en hammare.

I pauserna snickrade han dessutom på en båt. I skjorta och slipover. Ingen har haft mer klass i familjen – varken före eller efter.

Okej, jag håller med. Detta var min farfar. Det är lätt att spä på storyn. För jag hann aldrig träffa honom. Men jag har bara hört folk prata varmt om karln. Från öst till väst. Och jag älskar att han några år senare tyckte om min mor, tog henne till sig. Välkomnade svenskan som en i familjen.

Det kan röra mig till tårar än i dag. För min farmor mötte henne med kyla. Men den storyn vet ni om.

Nu lever inte farfar längre. Men stugan på landet har blivit synonym med mina somrar. Även mina lov. Allting har alltid varit lite ljusare här, lite enklare.

Denna lördag åker vi upp och städar bort vintern som vi gör varje år. Vi kommer plocka bort spindelväv och kolla att taket sitter kvar. Mor kommer göra biff med lök och sen blir det film med Dirch Passer, Ghita Nørby eller Poul Reichhardt på teven som bara går i gång om man klappar den fint.

Har vi riktig tur visar dansk statstelevision Olsenbanden. Alltså förlagan till Jönssonligan som bara – ursäkta jag svär i kyrkan – är och förblir en blek kopia.

Till påsk åker hela familjen till farfars sommarstuga igen. Från Tyskland ansluter min bror, hans fru och deras barn. Vi samlas alla här under några dagar. Spelar brädspel. Äter mors mat. Berättar samma dumma historier som vi gör varje gång.

I dag känns detta som något alldeles självklart. Men det är det givetvis inte. Det krävdes att min farmor en dag i mitten av 60-talet tog ut segern i förskott. Och att farfar tog hennes stafettpinne och förde den i mål.

Nu lever ingen av dem längre. Då är det upp till oss andra att bära arvet. Förvalta det och skicka det vidare. För det är riktig lycka.

Tack farmor och farfar.

Lukas Ernryd