Lukas Ernryd: Hon fick bara drömma litet när hennes bröder tilläts drömma stort

Och bilden av mormor kom upp direkt.

Hon hade den servisen. Rörstrands tallrikar. Så många rålåpor, kroppkakor och isterband jag ätit på dem i Karlskrona. Mittemot gamla flickskolan.

Jag minns hur vi brukade gå och lyfta på Rosenboms hatt och lägga en peng. Att vi gick till Marinmuseet och minsveparen Bremön. Alltid, alltid. Traditionen att få en peng i handen och springa förbi Klockstapeln, vidare över den livsfarliga korsningen – "akta er där barn" – och sedan till kiosken på hörnan där vi köpte trisslott. Högtidligheten när vi skrapade under köksfläkten. Vinst eller inte, det gjorde detsamma. Vi var ju samlade.

Jag minns allt där med den varmaste känslan i kroppen. Alla skollov jag lekt på mormors golv. Men aldrig att jag någon gång uppfattade vad som pågick några huvuden upp.

Mor och dotter-relationen. Som pojke, kille och vuxen man kommer jag aldrig förstå den. Men detta inser jag nu att jag såg då: den gamla skolan. Och den är inte snygg. Det dåliga samvetet, som ett ok. Över axlarna, över hjärtat. Min mor som inte fick känna sig tillräcklig under hela sin uppväxt. Kanske inte en enda gång.

Att aldrig få känna det. Vad gör det med en människa?

Det knäcker inte din kropp. Det gör något värre. Det knäcker din självkänsla. Får dig att känna att du inte duger.

Min mor, som är född 1946, förväntades ta hand om allt och alla. Hon drog det korta folkhemsstrået. Hon fick drömma litet när hennes bröder tilläts drömma stort. När hennes bröder fick beröm när de tog undan sina egna tallrikar till diskbänken så fick min mor skäll för att hon inte tog undan alla andras.

Så fortsatte det. Så är det fortfarande. Glastaket. Olika förväntningar baserat på vem man är. Att inte få lov att sträcka på sig utan att få skärsår i huvudet.

Tillslut fick min mor nog. Tack gode gud. Hon flydde med en dansk. Om inte mormor hade svårt med broderfolket innan så fick hon det definitivt efteråt.

Hennes beslut var en chock för alla utifrån. Min mor hade ju alltid varit alla till lags. Den sociala krockkudden. Och det funkar ett tag. Tills man inser att man inte har något kvar av sig själv. Tills man har kraschat själv. Tills man är tom. Det är då den stora återerövringen börjar. Den börjar med att man säger högt för sig själv: jag förtjänar mer än det här.

Någon dotter fick min mor aldrig. Istället fick hon fyra söner. Hon öste – och öser – så mycket kärlek över oss. Den är gränslös, kompromisslös och kravlös. Nästan så att jag får dåligt samvete. Det är som om hon försöker kompensera för den kärlek hon inte fick själv.

Hon kunde fortsatt på den inslagna linjen, ge den uppfostran hon själv fick, men hon insåg att någon gång måste cirkeln brytas. Någon gång måste ett nytt testamente ta vid. Det börjar alltid med en själv. Med att göra valet. Att ta språnget. Min mamma gjorde det. Hon sa "hit men inte längre". Och nu tittar jag på min Gröna Anna-kopp. Tänker på att livet är som ett kärl. Man kan välja vad man vill fylla det med. Antingen fyller man det med kärlek och självrespekt. Eller så väljer man motsatsen. Och det har egentligen inte med manligt och kvinnligt att göra. Utan om att vara människa.

Tack för ditt val, mor.

Lukas Ernryd