Makens njure gav ett nytt liv

Drygt ett år har gått sedan operationen. Monica och Per-Göran Nilsson har precis firat jul hemma i huset på landet, strax utanför Vinslöv. Dottern Malin är hemma, och i hagen utanför går familjens två hästar och krafsar efter gräs i snön. Katten Torleif snusar i sängen. Familjen är samlad, och det är första julen på många år som Monica kunnat ta del i julfirandet, utan att styras av dialystider.

–Jag har kunnat vara den maka och mor som man så gärna vill vara just i juletid, säger hon.

För familjemedlemmarna betyder väldigt mycket för varandra. Monicas sjukdom, och den lyckade transplantationen, har skapat väldigt starka band mellan dem.

–det som hänt gör att vi är oerhört rädda om varandra i familjen. Utan sina nära är man ingenting. Och just så här i juletid kan man fundera över att alla ska ha och ha, men vad betyder saker egentligen? frågar sig Monica.

Monica Nilsson har haft problem med njurarna sedan hon var 16 år. Och allt började med en halsfluss. Elaka stafylokocker fick fäste, och gav sig så småningom på njurarna. Och problemen med njurarna förvärrades. Under många år styrdes Monicas liv av dialyser. De första tre åren kunde hon göra dem hemma. Men sedan blev det sjukhusbesök tre gånger i veckan för behandling.

–Vi hade ett helt rum fullt av utrustning här på gården, och jag blev oerhört bunden. Trots det reste vi faktiskt till Grekland ett par gånger, med hela dialysutrustningen. Det var viktigt att känna att livet kunde vara lite normalt, säger hon.

men sjukdomen förvärrades. Monica kunde inte dricka mer än en halv liter per dag. Varma sommardagar, som torra, kalla vinterdagar. Och ändå samlades tre-fyra kilo vätska i kroppen som hon behövde bli av med varje gång det var dags för dialys.

Någon donator hade de inte lyckats hitta inom familjen. Men när Per-Göran såg hur hans hustru led, så beslöt han sig för att låta testa om han skulle kunna bli donator.

–Det visade sig att vi hade samma blodgrupp, vilket är förutsättningen för att man ska kunna donera. Jag fick genomgå otroligt stora hälsoundersökningar för att kontrollera om jag var frisk, men allt var okej, och då var det inget svårt beslut, säger han.

den 14 december förra året genomfördes transplantationen i Malmö. Två arbetslag opererade. Ett som tog ut njuren ur Per-Görans kropp, och ett som satte in den i Monicas.

Allt gick bra, men det är ett stort ingrepp och båda två var medtagna efteråt. Per-Göran fick dock lämna sjukhuset redan efter fjärde dagen.

Efter en och en halv månad var han tillbaks på jobbet, först på halvtid, men snart kunde han öka på arbetstiden successivt.

För Monica tog det längre tid att återhämta sig. Åtta veckor fick hon tillbringa på sjukhuset, medan kroppen försökte stöta bort det nya organet, men med hjälp av mediciner lyckades läkarna hejda avstötningen.

när kroppen försökte stöta bort den nya njuren fick också Per-Göran komma på kontroller. För Monicas nya njure fungerade i stort sett fortfarande som om den suttit i Per-Görans kropp.

–De fick ta blodprov på mig, för att kolla hur min njure i Monica mådde, säger han.

Så småningom kom Monica hem. Doseringen på medicinen minskades, även om hon kommer att få äta tabletter för att minimera risken för avstötning under resten av sitt liv.

Men hon mår bättre. För ett par månader sedan började hon jobba igen, och på annandagen kunde hon gå med sin dotter på rea på stan.

–Det är så många små saker som man värdesätter otroligt mycket. Det var en fantastisk känsla i somras när jag orkade simma fyra längder i bassängen, eller när jag cyklade två kilometer utan att behöva stanna för att pausa.

vardagen har så sakteliga infunnit sig igen. Monica och Per-Göran har börjat blicka framåt. Renoveringen av huset som fått vänta i många år, har de tagit tag i på nytt. Och så vill de förstås ut och resa, något som de inte heller kunnat göra på flera år.

Men, allt får ta sin tid. För flera års sjukskrivning, och alla gånger Per-Göran fått åka hem från jobbet för att hjälpa Monica, och förlorat lön under tiden, har tärt på ekonomin. Mediciner och alla resor till och från sjukhuset har också blivit dryga kostnader.

Monica har också fått förfrågningar från sjukvårdspersonalen om att starta en förening för njursjuka. Behovet finns, och det är stort.

–Visst kan läkare och sjuksköterskor förklara mycket, men de säger ju också själva det, att verkligen berätta hur det är, det kan man inte utan att själv ha gått igenom det, säger hon.

för monica nilsson känns det idag som om hon har fått en andra chans i livet.

–Tack vare Per-Görans donation har jag fått ett normalt liv igen. Bara en sådan sak som att jag kan äta och dricka i stort sett vad jag vill. Häromdagen åt vi fläskkorv med senapssås, och det var så vansinnigt gott. Alla dessa små saker som folk tar för givna, för mig är det stort, säger hon.

I år har det gjorts 44 transplantationer i Malmö, och 12 av dem är anhörigdonationer. Men över 100 personer står i kö för att få en njure. Bristen på organ är stor.

Men för familjen Nilsson lyckades donationen. Läkare har till och med beskrivit Monica Nilsson som något av ett medicinskt under.

Och den 14 december, då lär det hädanefter vara fest varje år i det Nilssonska hemmet.

carina.nilsson@

kristianstadsbladet.se