Nu blir det jag, Anders och Lill-Babs på Lingenäset

Anders är en av mina absolut bästa vänner. Min superkompis i Kristianstad. En av de där få kamraterna som hade orkat hämta mig på flygplatsen mitt i natten. Han hade till och med åkt till bolivianskt fängelse för att lösa ut mig.

Men nu reser ingen av oss. Äventyren är ännu en bit bort. Då får jag ta dem till oss istället. Nyckeln är min nyinköpta vevgrammofon.

Här är planen, Anders.

Vi ska ut till Lingenäset och spela gamla godingar. Grilla halloumi till mig, hamburgare till dig. Där ska vi öppna upp färdiga såser på burk eftersom vi är för lata för att svänga ihop något själva.

Till detta ska vi börja med att lyssna på otroliga “In the Mood” (1939) av Glenn Miller. Knastrande ljud från en släpande nål längs med en stenkaka. Ser du myset framför dig? Jag gör.

Men det kommer krävas lite arbete.

Som namnet antyder måste en vevgrammofon vevas upp. Det blir ditt jobb, Anders (Jag tänkte mest dansa). Och enligt säljaren av apparaten, en mycket trevlig och något excentrisk herre, ska tydligen nålen bytas efter varje låt.

Du hörde rätt, Anders. Efter att Lill-Babs sjungit “Bli kär” 114 gånger i samma låt, måste vi skruva i en ny nål. Annars slits skivan för mycket. Det hade ju varit synd. Låten är fantastisk. Lill-Babs sammanfattar allt vi behöver veta om kärleken.

Att bli kär är härligt - och så förfärligt.

Volymen då, undrar du Anders. Ska du sköta den också? Bra fråga! Kort svar: Det går inte. Det finns inget reglage. Dock finns tre olika sorters nålar, soft, medium och high tone, som ska ge olika slags ljud, men jag hör absolut ingen skillnad mellan dessa. Alla ger ett kolossalt högt och härligt ljud som kommer höras hela vägen till badbryggan i Åhus.

Vilken fest vi kommer ha.

Kanske tycker du att detta låter som mycket arbete. Kanske vill du att vi ska ta med en vanlig bärbar högtalare istället. Aldrig i livet, säger jag. Har du en gång hört raspet från en stenkaka, så vill du inte ha något annat.

Dessutom finns musik på dessa snart hundra år gamla skivor som dagens hitlistor bara kan drömma om.

På 1950-talet ersattes stenkakan med LP-skivan. Sedan blev det mest skit med alltihop.

Fördärvet började med att Beatles blev stora vilket är helt orimligt med tanke på att Owe Thörnqvist redan fanns. Owes “Titta titta” är en så pass remarkabel låt att den får Lennon och McCartneys “Hey Jude” att framstå som något som svängts ihop av fjärdeklassare i panik före klassens timme.

Jag tror att min poäng har gått fram. Jag är kär i min vevgrammofon. Den är så härlig, på inget sätt förfärlig.

Min andra poäng är att deklarera min ankomst till Lingenäset. Om du, kära läsare, är ute och vandrar i detta fantastiska naturområde och hör lite sköna toner i sommar, förfasa dig inte.

Det är bara jag, Anders och Lill-Babs som fångar dagen.

Glad sommar.

Gillar jag:

De otaliga utflyktsmålen i Kristianstads kommun. I sommar ska jag göra en turné med mina vänner. Börja inne på gågatorna, lunch någonstans, sen ta oss runt Linnérundan. Efteråt: Vidare ut i skogen för att se “Döda byn”. Vidare mot Tosteberga för bad och fri lek. Middag någonstans i Åhus.

Ogillar jag:

Folk som har gnällt på studenterna. Hört flera som sagt: “Vad är de så glada för? De kommer inte få något jobb eller ens en bostad”. Om man nu tycker så, borde väl ungdomarna få mer stöd än någonsin. Eller ett lycka till, kanske.