Skran-kvällen skördade sina offer

Det sägs att grönlänningarna har en väldans massa ord för snö. Hemma hos mig har vi å andra sidan redskap för snölekar så att det heter duga.

Vet du till exempel vad en skrana är? Stjärtlapp har du säkert åkt, men vad kallar du det? Och bob? Det är norrlänningarnas ord för snowracer.

I Umeå, där jag föddes och växte upp, är det snö nästan sex månader om året. Mitt i stan ligger Bräntberget, där det finns en slalombacke i Vångabackens storlek. I Vindeln och Vännäsby, några mil bort, finns större slalomanläggningar. Dit åkte vi med skolan några gånger om året.

Men slalom var aldrig min första prioritet. Vi hade ju "kullarna". En liten kulle mitt på skolgården, och två större bakom skolbyggnaden.

I kapprummet låg gemensamt inköpta stjärtlappar – plastbitar med handtag, lagom stora för en barnrumpa. En sådan greppade man i farten på väg ut på rast. Sedan gällde det att hinna åka några gånger innan de stora barnen tog över backen helt.

I tolvårsåldern var man äldst och kunde utan större risk för skador leka "herre på täppan". Den som lyckades knuffa ner flest i den mjuka lössnön vid kullens fot var "herre" till nästa rast.

Stjärtlapparna växte vi snart ifrån. Liksom pulkorna, tefaten och boben. Skranor kom på modet när jag gick på högstadiet. Tunna galonklädda madrasser, cirka en gånger en halv meter, som i ett svisch tar dig utför en backe. Fortast går det med två-tre personer på skranan och en riktigt brant backe. Jag har en kompis som stukade armar och ben under den sedan gymnasietiden årliga "skran-kvällen" i Bräntbergsbacken. Den traditionen ("skran-kvällen", inte stukningen) höll vi liv i så länge som tillräckligt många av det gamla gänget bodde kvar i stan.

Eva Emmelin