Sockrets katedral har fallit

Uppe på den stora tegelstenshögen tittar han ut över området. Det känns lite vemodigt, berättar han, men samtidigt är det ju så att det som varit har varit. Bertil har tillbringats hela sitt arbetsliv på sockerbruket - från 1938 till 1983. – När jag började tjänade jag 1.46 kronor i timmen som reparatör, säger han. Bertils huvudansvar var reparationer och underhåll av massapressarna. Där pressades vätskan ur betorna. – De gick från och med att de satt igång fabriken tills dess att de stannade den, säger han stolt. Det var aldrig några problem med själva produktionen i fabriken. Bruket hade sin storhetstid under 1950-talet. Då fraktades betor från 2900 odlare dit. När det byggdes i slutet av 1800-talet tog bruket emot betor från 700 odlare. Sockerbrukets sista kampanj inleddes och slutfördes 1989. Då fanns de ungefär 100 fast anställda och ytterligare ett hundratal säsongsanställda. Tillsammans producerade de omkring 30000 ton socker årligen. Varje dag togs det in mellan 2000 och 3000 ton sockerbetor, berättar Bertil. Till detta behövdes enorma lagringsrum. Återvinningsfirman Bröderna Pettersson äger sedan 1993 det gamla sockerbruket. Det var bland annat lagringsutrymmena de ville åt. Återvinningsfirman har lagt ner mycket tid på att riva fabriken. Än så länge har det tagit 2 år. Men samtidigt har de renoverat utrymmen som lämpar sig för deras egen verksamhet. – Detta jobbet som har varit här har varit större än när de rev kvarnområdet i Kristianstad. Sockerbolaget har ju aldrig snålat med någonting vad gäller betong eller armering och så. Det har varit enorma mängder alltså, säger Hans Pettersson, som är en av bröderna. Hans går omkring på området tillsammans med Bertil. Båda två tittar ut över rivningshögen. Det sticker stålbråte ur stenbitsberget. Järnstänger står som krökta skelett från en tid som var och aldrig kommer igen. Hans Pettersson berättar att 2 500 ton järn har skickats till Danmark för nedsmältning och återvinning. De 3 miljoner tegelstenarna som en gång utgjorde väggarna i bygget tjänar nu som underlag för grävmaskinerna. Stenarna måste vara kvar så att demonterarna skall kunna bygga platåer av dem för att slutföra rivandet, berättar han. En del har hört av sig till återvinningsfirman och sagt att det ser för hemskt ut på området. Hans Pettersson har ingen förståelse för klagomålen. – Det finns ingen anledning för mig att betala sex till sju miljoner till en rivningsfirma för att folk stör sig när de kör förbi, säger han. Efter semestern skall det dock sättas upp ett plank utmed vägen. I höst beräknas rivningen vara helt klar. Då kommer även tegelstenarna att fraktas bort -– de hela säljs som de är och de söndriga krossas för att bli utfyllnadsmaterial vid vägbyggen. – Här har det trampats många steg, säger Bertil Pettersson vemodigt om det som i framtiden skall utgöra grunden för vägar som leder någon annanstans. jimmy.vulovic@kristianstadsbladet.se Fakta/ Karpalunds sockerfabrik n Den togs i bruk 1894. Regeringen hade fastslagit bolagsordningen den 6 september 1893. Senare samma månad påbörjades byggnadsarbetet. Området i sin helhet var på 55 tunnland. Den totala arbetsstyrkan uppgick till 300 man och kostnaderna slutade på 1 200 000 kronor. Den då toppmoderna maskinparken utgjorde hälften av den kostnaden. Till själva fabriksbyggnaden byggdes bland annat tjänstebostäder och arbetarkaserner för 100 man. Totalt uppgick antalet tegelstenar för att slutföra hela bygget till 3 miljoner. Bruket hade sin storhetstid på 1950-talet då 2 900 betodlare levererade sina råvaror. Den sista kampanjen för Karpalunds del var hösten 1989 och 1990 lades bruket ner. Delstatliga Procordia sålde sockerbolaget för 2,4 miljarder kronor till den danska koncernen Danisco 1992. Sedan såldes bruket till Bröderna Petterssons återvinningsfirma 1993.