Stor artrikedom på Åsumfältet
En duva flyger in över trädkronorna och svävar för en stund över träden innan den försvinner. Strax intill skogens sydvända bryn går en gammal markväg som sällan används. Vägrenen kantas av violetta väddklint och den något mindre och blekare sandklinten. Små mattor av backtimjan växer i vägens mittsträng och på ett sandigt parti syns även hedblomster. Solen går tillfälligt i moln men när den efter en stund tittar fram igen och riktigt steker ner över den vindskyddade gläntan aktiveras ett fascinerande insektsliv.
Humlor från en radolika arter förser sig av väddklintens rikliga nektarförråd liksom stora tistelfjärilar, påfågelsöga och grönglänsande guldbaggar. Även timjanmattorna är välbesökta med olika blåvingar och kartfjärilar. I ett av hjulspåren syns små hål kantade av uppsprätt sand. En getingliknande varelse intill håller på att gräva en gång och snart ser jag de små hålen överallt. Bivargen tillhör steklarna och trivs på sandiga solexponerade marker.
Plötsligt kommer ett tungt lastat ekipage ner från skyn likt en helikopter. En bivarg med byte sonderar snabbt terrängen och landar därefter framför ett av hålen.
Bytet är ett vanligt tambi och just denna specialisering har gett bivargen dess namn. Efter att ha landat försvinner bivargen ner i sitt hål med biet. Bytet är dock inte dött utan bara paralyserat för att på så sätt kunna bli föda åt bivargens larver. Till varje yngelcell går det åt en handfull bin och sammanlagt tar en hona under en säsong ett 100-tal byten.
Vid ett hål strax intilldyker en annan stekel upp. Knappt en centimeter stor och med en sagolikt färggrann metallglänsande dräkt i blått, rött och turkost är guldsteklarna en av våra vackraste insekter.
Den lever som boparasit på andra steklar och kilar fort upp och ner i bivargarnas hål för att kolla läget.
Det före detta militära övningsfältet vid Åsum har en rik och varierande natur och används idag främst av det rörliga friluftslivet. Området domineras av grov tallskog, sett ur ett skånskt perspektiv, men även av yngre tallplanteringar, ängsmarker och slåttervallar.
Härom året inventerades en stor del av områdets naturvärden inom ramen för verksamheten i Biosfärområde Kristianstads Vattenrike. Både bland fåglar och växter gjordes intressanta upptäckter. Det var dock bland insekterna som de mest uppseendeväckande fynden gjordes. Det varierande landskapet med lättgrävda solexponerade sandytor och en rik ängsflora lockar många insekter eftersom sand dels ger skydd och dels erbjuder insekterna en säker förvaring för ägg och larver.
Lundaforskaren Mikael Sörenssonkunde under inventeringen bland annat räkna in ett 50-tal rödlistade arter däribland många olika solitära bin men även sällsynta fjärilar och steklar. I Sverige finns närmare 300 arter solitärbin varav cirka 250 i Skåne. En tredjedel av dessa arter betraktas idag som hotade. Bina lever helt och hållet av pollen som de samlar in och även larverna, som ofta ligger i små celler en-två decimeter under marker, utfodras med pollen.
Många av bina är starkt specialiserade och samlar endast in pollen från en eller ett par olika växtarter vilket gör dem extra känsliga för ändrad markanvändning.
En av de speciella och starkt hotade arterna är stortapetserarbiet. Den födosöker i princip bara på väddklint och bona byggs i slänter med överhäng på mycket varma marker. Biet var en gång spridd över stora delar av södra Sverige. Under senare tid har den gått starkt tillbaka och den finns numera bara kvar på Öland och Gotland samt här på ett fåtal, platser i nordöstra Skåne.
Många rika insektsbiotoperhar påträffats genom inventeringar de senaste åren och förhoppningsvis kommer Åsumfältet att även i framtiden vara en del av dessa artrika miljöer som tillsammans gör Kristianstadsbygden till ett av landets främsta områden för sandmarksinsekter.