Kultur & Nöje

Beate Grimsrud: "Evighetsbarnen"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Beate Grimsrud, född 1963, är uppvuxen i Norge men bosatt i Stockholm sedan 30 år tillbaka. Debuterade 1989 med en novellsamling, fick sitt genombrott tio år senare med "Jag smyger förbi en yxa".
Foto:Henrik Lindal
Beate Grimsrud, född 1963, är uppvuxen i Norge men bosatt i Stockholm sedan 30 år tillbaka. Debuterade 1989 med en novellsamling, fick sitt genombrott tio år senare med "Jag smyger förbi en yxa".

Norsksvenska Beate Grimsrud har med sin nya roman "Evighetsbarnen" skapat en roman som berör på djupet och där huvudpersonerna träder fram som verkliga. "Skönlitteratur när den är som bäst", anser kulturskribenten Jimmy Vulovic.

Beate Grimsrud

"Evighetsbarnen"

(Albert Bonniers Förlag)

Vi föds och dör ensamma. Däremellan lindrar vi ensamheten tillsammans. Fyrtiotvååriga Siri längtar efter barn. Hon kan inte få barn längre. Det som säkert började som ett slags förnuftig väntan på rätt tillfälle och man har blivit till något som skulle ha gjorts för länge sen.

Barnlängtan är ett stort hål i henne, ett hål som aldrig riktigt vill läka. Det gör ont. Så ont att hon blir galen. Bokstavligen. Ibland vet hon att hon är gravid, trots att livmodern är alldeles tom. Ingen kan få henne på andra tankar.

Siri visar sig ofta för mig nuförtiden. Jag ser hur hon i Beate Grimsruds roman "Evighetsbarnen" tyst och tålmodigt dag efter dag cyklar fram och tillbaka till sin second hand-butik i Stockholm. Jag tänker ofta på hennes smärta och på de påhittade jordenruntresorna som förklarar varför butiken är stängd när hon egentligen ligger på psyket med ett stort hål i famnen. Det är en smärtsam syn. Men det är också en oerhört mänsklig syn.

    Beate Grimsruds "Evighetsbarnen" är skönlitteratur när den är som bäst. Om den når lika stora kritikerframgångar som den flerfaldigt prisbelönade "En dåre fri" från 2010 återstår att se. Oavsett så är det en helt unik upplevelse som väntar läsaren; en fascinerande upplevelse då romanpersonerna tar sig förbi boksidornas gallerliknande bokstavsrader, lyfter sig ur trycksvärtan och står där som om de vore verkliga människor. Eyvind Johnson och Stig Dagerman tillhör mina favoriter när det gäller förmågan att med utgångspunkt i personers inre världar skickligt framställa en berättelse. De får nu sällskap av Beate Grimsrud.

    Så, där står romanpersonerna alltså framför mig. De finns där som gamla vänner att tänka på. Siri har som sagt inget barn, men hon har älskarinnan Louise. Också hon mår väldigt dåligt. Rakblad, glas, saxar. Louise kan ta till vad som helst bara smärtan släpps ur kroppen så hon kan andas igen, ett tag. Den ömsint inkännande skildringen av deras relation visar i all sin vardaglighet – och med humor – hur kvinnorna tillsammans försöker lindra den ensamhet som är varje människas öde. Tillsammans mår de bättre.

    Den grubblande och kärlekslängtande André och en av tvångssyndrom starkt begränsad Tomas står också där framför min syn. Gestaltningen av deras vänskap går befriande långt bortom schablonbilden av män, exempelvis vår kulturs förstelnade förståelse av mannen som en stark individ. Ensam är alls inte stark. Siri, Louise, André och Tomas får mig att verkligen förstå en sak. Vi ska ju ändå allihop åt samma håll, så varför inte hjälpas åt på den vägen, vi evighetsbarn.