CJ Charpentier: "I svensk media stavas arabiskan nästan alltid fel"
När den terrormisstänkte mannen i höstas greps i Boliden meddelades att SÄPO och Migrationsverket haft svårt att lokalisera honom, eftersom ingen av de berörda myndigheterna kunde stava till hans utomordentligt lättstavade arabiska namn.
I själva verket är det en barnlek: man ser efter hur namnet skrivs på arabiska och följer därefter enkel transkriberingspraxis. Enligt system som varierar från språkområde till språkområde.
I Sverige transkriberar man på ett sätt, i Frankrike på ett helt annat ‒ baserat på uttal. Här heter alltså Putin Poutine, eftersom en fransman annars läser det som "putäng"; liktydigt med "hora".
Men åter till det arabiska. Uttalet kan förvisso variera regionalt men stavningen ändras aldrig. I svenska medier och svensk myndighetsprosa blir det däremot nästan alltid fel.
Libyens döde diktator kan bara stavas Qaddafi, eftersom namnet börjar med bokstaven qaf. Att som i Sverige laborera med kh, g och gh är bara förvirrad okunnighet.
En annan död potentat vars namn ofta misshandlas är bin Laden, för det är så namnet ska transkriberas. Att skriva bin Ladin är rent nonsens ity ladin snarast är att negera ordet för "gud", och något dylikt kan knappast en muslimsk fundamentalist heta.
Huvudstaden i Iraq (så ska det skrivas eftersom den finala bokstaven är qaf) blir också nästan alltid fel. Staden heter Baghdad och ingenting annat, varvid de latinska bokstäverna gh är ett medialt ghain; aldrig ett rent g. Förledet bagh betyder för övrigt "trädgård".
Komplicerat tycker kanske en del men det är faktiskt ganska lätt, och framförallt inte så tillkrånglat som det är i dagens svenska texter.
Dock finns svårigheter. I arabiska och persiska skrivs till exempel inte korta vokaler ut. Således stavas egennamnet Hassan h-s-n. Varvid sammanhanget avgör vilka de mellanliggande vokalerna är.
Själv bodde jag en gång i en by som stavades kh-l-m, som både kan uttalas khulm och khelm, varvid det senare ordet betyder "snor". Vilket knappast är ett smickrande ortnamn.
För en handfull år sedan var det oerhört viktigt att skriva namnet på huvudstaden i Mittens Rike (som det ju heter) Beijing. Vilket enligt mitt förmenande blott var ett exempel på vår undfallenhet inför den kinesiska diktatur, som svensk näringsliv så gärna samarbetar med. Då skulle man minsann vara noga, medan arabiska ord kan behandlas litet hur som helst.
Jag förvånas ständigt över förmågan att krångla till namn. Tajikistan kan bara skrivas på ett sätt, medan den svenska stavningen med dhz förblir något outtalbart. Och på samma sätt är det med Azerbaycan ‒ som i och för sig även kan skrivas Azerbadjan; utan den märkliga bokstavskombinationen jdzj.
Slutligen har vi Hong Kong. En stad vars namn officiellt särskrivits sedan 1926. Vilket nästan helt undgått svenska media.
CJ Charpentier
