Esters hopplösa kärleksresa

Varför är så många kvinnor överlevnadskonstnärer när det gäller att ta skit från män? Det krävs en enorm styrka för att låta sig förnedras. Å andra sidan krävs det också styrka för att säga nej. Att ha alla överlevnadsredskap utom förmågan att bryta en destruktiv relation, det är den heterosexuella kärlekens värsta kvinnofälla.

Redan i romanen "Egenmäktigt förfarande" stod det klart att Lena Anderssons huvudperson Ester Nilsson är en virtuos utövare av masochism och känslomässigt medberoende. Vem bryr sig om Roy Andersson var Hugo Rask, eller om Olof Sten i nyutkomna uppföljaren "Utan personligt ansvar" finns på riktigt? De ojämställda mekanismerna finns oavsett personernas överensstämmelse med verkligheten, och de är det största hotet mot alla former av kvinnlig självständighet.

Olof Sten är gift. Ester blir hans älskarinna, trots att hon deklarerar från början att hon vägrar ha den rollen. Olof duckar, smiter, ger dunkla svar och halva löften. Han är urtypen för en man med närhetsfobi – han drar Ester till sig, stöter därefter bort henne, använder sitt äktenskap som en bricka i ”kom och ta mig kom inte hit”-spelet.

Det är ambivalensen som är bokens tema. Den kan leda till älskarinneförhållanden, men den kan också uttrycka sig i passionerade på- och avrelationer i allmänhet. Och den livnär sig på kvinnor som Ester, som har styrka att uthärda men inte att gå, som måste höra ett oåterkalleligt nej från mannen för att kunna bryta.

Ester ältar med väninnorna, analyserar minsta manöver i Olofs beteende, allt med målet att uppnå ett jämbördigt förhållande. Ester är inte bara stenhård masochist, hon är optimist också, intill idiotins gräns.

Frågan ”hur fan står hon ut?” mal konstant i min mage under läsningen. Ester tycks tro att själva hoppfullheten kan förändra världen. Jag är i och för sig böjd att hålla med henne. Optimisten är en magiker som kan förflytta både människor och materia.

Det är det besatta kärleksältandet i kombination med intellektuell skärpa, samspelet mellan analys och utlevelse, som gör Anderssons romaner originella.

När kvinnor analyserar manligt beteende in i sina beståndsdelar, brukar det pejorativt betraktas som tonårsaktigt. Jag har själv tänkt att Ester är en förvuxen tonåring.

Det vore genant att öppet bete sig som hon gör i vuxen ålder. Men nog händer det att tankarna jobbar på just detta sätt, i lönndom, med väninnekören internaliserad. Det är därför Ester är så attraktiv för läsarna. Hon blottar en kvinnlig hemlighet, och den är pinsam. Ester är jag, men utan den vuxna värdighetens skyddande hämning. Istället för att hålla sin desperation och sitt begär tillbaka med återhållsamhetens mognad använder hon språket som livlina. Hon kör så det ryker i övertolkande och besvärjande tonårspatetik. Sen närstuderar hon sina egna passionsryckningar som om de vore en groda på dissektionsbordet.

I Lena Anderssons tidigare böcker har jag betraktat språket som trist och stelt. Det gör jag inte längre. Eller jo, i viss mån, men samtidigt har det ogestaltande språket en funktion som kontrast och analysverktyg, för att styra upp känslokaoset. Ester formulerar en teori för relationsmässig transaktionsekonomi. Det är så iskallt genomfört att det gränsar till absurd humor.

Språk är frihet, tänker jag när jag läser Andersson. Det är en nygammal tanke för mig – jag har länge misströstat när det gäller ordens förmåga att förändra saker på riktigt. Men när jag häromveckan läste Jimmie Åkessons öppna brev om sin sjukskrivning, blev jag nyförälskad i ordens kapacitet.

Inte på grund av det Åkesson sa utan hur han sa det – med passiv aggressivitet la han skulden för sin depression på medierna och alla oss som inte är Sverigedemokrater. Precis som Olof Sten anser han sig vara utan personligt ansvar. Om någon försöker ge en dåligt samvete eller ställa grumliga krav – och detta är en ekonomi som förr var förbehållen nära relationer men nu tycks ha tagit sig upp på politiskt nivå – kan man returnera det manipulativa draget med raka frågor: Vad är problemet? Hur ska vi åtgärda det? Vilken är min roll, och vilken är din?

Det är inte säkert att man får ett vettigt svar, men skulden kravlar tillbaka till den som försöker utlokalisera sina egna konflikter och pådyvla andra ansvar för problem de inte har skapat.

Just frågan ”Vad är problemet?” ställer Ester Nilsson konstant genom boken. Här handlar det inte om att bemöta skuldbeläggning, utan om att kartlägga den oformulerade ambivalens Olof gömmer sig bakom. Lena Andersson gör tanken klar för mig: att slita upp destruktiv undertext till ytan är inte samma sak som avförtrollning. Att klargöra känslor är det viktigaste som finns, för det är känslor som styr världen. Lena Anderssons kärlekshistorier är inte i första hand igenkänningslitteratur, de är inte skrivna som katarsis åt kvinnor som älskar för mycket, nej, de är ren och skär politik.

Om jag själv hade skrivit en bok på temat älskarinnerollen, skulle jag dessutom ha passat på att bedriva klasspolitik i högre grad än vad Andersson gör. En mindre uttalad underström i romanen är den borgerliga mannens behov av fasader för att kompensera frihetslängtan. Äktenskapet är alltid sektliknande i sin slutenhet mot omvärlden, men sektbeteendet är starkare inom borgarklassen. Olof Sten samarbetar med frun Ebba Silfversköld i fasadbyggandet för kredd, samhällsduktighet och position som lyckad, och använder den egna integriteten, ”busigheten” bortom fasaden, för att utöva krypande frihet.

Esters försök att till sist hugga av tråden, är exempel på något av det fulaste en älskarinna kan göra – hon kontaktar frun. Det är bara slummiga borderlinebrudar som gör sånt. Civiliserade flickor gör det inte. De följer reglerna. Ester bryter dem, och gör sig därmed så låg en kvinna kan bli. Inte oväntat drar Olof fram epitetet stalker.

Den detroniserade älskarinnan skulle kunna bli Glenn Close som kokar kaninen i filmen "Fatal Attraction". Men Ester går inte under. Hon inser att Olof Sten faktiskt vill köra sin frihet i botten. Han slutar som svag. Ester däremot, och detta gillar jag verkligen med boken, vänder detroniseringen till styrka.

Där allt skiter sig för Glenn Close, där reser sig Ester som självständig och oberoende. Hon har äntligen sagt nej. Det borde vi alla lära oss att göra.

Aase Berg