Martinssons klassiska toner inviger Live

Ena veckan kom Lill-Babs på besök, nästa tittade Snoddas och Arne "Rosen" Quick förbi, någon gång Thore Skogman. De var ju ändå på Skåneturné, klart de ville hälsa på en av sångerskorna i Göingeflickorna uppe i norra Skånes Boalt.

Det var här Rolf Martinsson växte upp, som son till en av Göingeflickorna, och även om han säger att Göingeflickornas repertoar "lever i mitt hjärta" var det varken de eller Skogmans sånger som kom att bli hans melodi. Istället visade van Beethoven vägen, därefter öppnade Stravinskij genom "Eldfågeln" dörrar till ännu fler magiska världar.

– Jag fick en lp-skiva med pianosonater av Beethoven när jag var 12 år. Efter skoldagen kunde jag ligga på soffan och lyssna i timmar, minns han och berättar även om den stora lyckan när han vid ungefär samma ålder fick ett eget piano.

Den klassiska musiken har på så sätt nästan alltid vandrat vid hans sida. När han efter år vid pianot, musiklektioner, egna teoristudier och mängder av lyssnande lämnade hemtrakten var det för studier vid musikhögskolan, först musiklärarlinjen, därefter komposition.

1985 var han klar. Eller klar, resan hade egentligen endast inletts.

– Det tog tio år för mig att hitta det uttryck som jag sedan har utvecklat. Mina första tonsättningar var mycket mer hardcore, helt utan tonalitet och de hade passat perfekt på vilken nutida musikfestival som helst utan att någon hade kunnat säga att det där var en Martinsson, säger han och fortsätter med att svara på frågan om vad som kännetecknar hans stil idag.

– Jag uttrycker mig gärna i flera typer av landskap och är inte ängslig för att använda ett tonalt språk, med dur och moll, men kan i samma verk ta klivet över till det mer okända, till det icke tonala. Det var genom orkesterverket "Dreams", med Kurosawas film som inspiration, som jag hittade rätt. Det valet jag då, 1995, gjorde – att få använda ett brett register – har jag fortsatt att fajtats för, trots att det också gjort att jag har fått ta en del stryk i recensioner.

Tjugo år har passerat och hans musikaliska språkval har resulterat i ett flöde av skaparlust, en rad beställningar från orkestrar och musiker världen runt, flera framgångsrika samarbeten och diverse andra uppdrag. I dag är han, bland annat, ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien och hustonsättare för Helsingborgs symfoniorkester, något han tidigare varit såväl i Malmö, som Amsterdam.

När den nya storsatsningen Malmö Live ska invigas i helgen är det så hemmatonsättaren Rolf Martinsson som är först ut, med "In i evigheten", ett nytt, 20 minuter långt stycke för sopran och orkester, med text från två dikter av Karin Boye.

Men verket har en huvudperson till, den från Växjö i Zürich boendes världssopranen Lisa Larsson. Tillsammans har Martinsson och hon under de senaste fem åren byggt ett närmast unikt samarbete, där de båda inspirerar varandra till att ta nya steg. "In i evigheten" blir hans sjunde verk skrivit direkt för Larssons röst.

– Jag har tidigare haft flera olika fina samarbeten, med till exempel Håkan Hardenberger, Martin Fröst och Anne Sofie von Otter, men de har inte varit speciellt omfattande. Med Lisa är det intensivt hela vägen, från första ton till att uruppförandet är över. Det bär mig på ett alldeles särskilt sätt.

Vad är det i hennes röst som du fascineras av?

– Hennes klangfärg och fantastiska höjd, där hennes ljusa toner skimrar och glimrar så att jag fortfarande ryser när jag hör henne sjunga.

Malmö Live är en både hyllad och omdiskuterad satsning, vad tycker du?

– Jag är överförtjust. Det är en fantastisk satsning, med den klassiska musiken som central. Det här blir Malmö symfoniorkesters framtida hem och den unika akustiken i konsertsalen kommer att locka ledande orkestrar hit. Det här är möjligheternas hus.