Ridån går upp för århundradets kärlekskrig

”Att kliva omkring i ruinerna av ett livslångt förhållande och misstänka att där aldrig stod ett gemensamt bygge". Så lyder en mening i romanen "Århundradets kärlekskrig" som var vida omtalad i fjol. Författaren – litteraturprofessorn, kritikern och feministen – Ebba Witt-Brattström, hade nyligen skiljt sig från akademiledamoten Horace Engdahl, och diskussionerna om vad som var fiktion och fakta i skilsmässoeposet tog fart. Att dessutom Horace Engdahls "Den sista grisen" gavs ut i samma veva gav de båda böckerna än mer uppmärksamhet. En slump? Ett smart pr-drag? Eller en krigshandling?

Dramatiseringen som får urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 3 mars har gjorts av Nora Nilsson, och det är även hon som står för regin.

– Jag har varit intresserad av att se den här parrelationen som ett lackmuspapper på vårt samhälle. Det som sker innanför hemmets dörrar är också en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut. Och det mest privata är något som påverkar oss alla i samhället, säger Nora Nilsson över en kopp kaffe i teaterns personalmatsal några dagar före premiären.

Under arbetsprocessen har Nora Nilsson samtalat med Ebba Witt-Brattström, men menar att hon ändå helt "har gjort sin grej". En av inspirationskällorna till boken var Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga", en annan "August Strindbergs "Dödsdansen". Den senare har inspirerat även pjäsen.

Föreställningen börjar i ett 30-årigt äktenskap som har stagnerat – precis som i "Dödsdansen" är parets enda njutning att plåga varandra. Men Nora Nilssons dramatisering stannar inte i den delen av parets relation, gestaltad av Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel, utan låter ytterligare två par ge form åt relationen i andra skeden i livet.

Mot slutet talar alla sex skådespelarna med varandra och berättelsen mynnar ut i ett körverk av "hon sa" och "han sa" som återfinns i romanen. Idén med tre generationer av samma par är att skapa en större möjlighet till identifikation och förståelse.

– Deras kroppar och åldrar blir påståenden i sig. Det är en helt annan sak när Daniel Nyström, 30, säger vissa repliker än när Lennart Jähkel, 60, gör det.

Nora Nilssons förhoppning är att pjäsen ska upplevas som allmängiltig och att såväl män som kvinnor ska kunna ta den till sig. Att ensemblen kände igen sig i mycket har underlättat arbetet.

– I min relation brottas vi hela tiden med hur vi förhåller oss till varandra, vårt barn och våra jobb. Det handlar mycket om förväntningar. Vad jag förväntar mig av honom som man, och vad han förväntar sig av mig som kvinna. (TT)

dramatiker

Sally Henriksson