Litteraturhistorien - 14: Bruno Schulz

<iframe src='//cdn.knightlab.com/libs/timeline3/latest/embed/index.html?source=1Qdc9AlvnDyMqvhN7xi6wIkNB-CBiabhBslz_6-yJz-k&font=Default&lang=sv&timenav_position=top&initial_zoom=2&height=650' width='100%' height='650' frameborder='0'></iframe>

När man bläddrar i gamla telefon- och skolkataloger är det inte svårt att se hur varje kommun, stad, samhälle och by bildar en egen värld, ett suveränt universum. Fram till nitton, då ett universitet någon annanstans kanske tar vid och i bästa fall vidgar vyerna, är detta världen: klasserna, grannarna, kompisarna i lagen, konkurrenterna. På ett begränsat utrymme, bland begränsade och begränsande människor, utspelas precis allt.

Bruno Schulz (1892-1942) var ända bort i Wien ett tag. Men han föddes och avrättades i Drohobycz, bodde och verkade som teckningslärare i denna stad – obetydligt större än Kristianstad – nästan hela sitt liv. Han var polack och jude, det var på grund av det senare som han sköts till döds. Idag tillhör hemstaden Ukraina.

Enligt annalerna skrev Schulz ett magnum opus som förlorades för eftervärlden, "Messias". Vad som ändå finns kvar är ”Sanatoriet Timglaset” (i polskt original 1937, på svenska 1987) och föregångaren ”Kanelbutikerna” (1934, 1983). ”Kanelbutikerna” är en ganska tunn bok, men den innehåller mer än Guillous och Marklunds samlade tillsammans. En enda sida hos Schulz väger tyngre än tio romaner av Björn Ranelid.

Böcker framställs i parti och minut, de produceras gärna av narcissister och administreras av PR-strateger. Böcker är en vara bland varor. Litteratur något annat. Litteratur bör – om den skall göra skäl för begreppet – skänka bävan och svindel. Om inte kan mottagaren lika gärna titta på den femtielfte Beck-filmen.

Även i Johan Malms översättning skapar ”Kanelbutikerna” just svindel och bävan. Här är alla skillnader mellan yttre och inre värld osäkrade. Här aktiveras sinnena och här tycks allt det konkreta vara mer eller mindre besjälat, eller åtminstone statt i förvandling, föremål för författarens skapande fantasi.

Det handlar om perspektiv. Vad som händer i huvudet när du ger dig hän och förstorar detaljen i butiksfönstret, på gatan, bland kläderna och provdockorna. När du – eller Bruno Schulz – låter inbillningarna vara och sinnesintrycken växa. När du låter en våning och en stad, med all dess figurer och kvarter, bli en hel (skugg)värld. Ett faktiskt och profetiskt universum. När fåglarna och människorna blandas samman, när de uppstoppade börjar leva. När själva vädret inte är föremål för samtal, utan en påtaglig metamorfos. När den trettonde månaden tar överhanden. När sängen växer till ett oändligt landskap, fyllt av moln, sluttningar, fjällmassiv.

Bruno Schulz har inte utan skäl liknats vid Kafka. Bägge har anledning att vara stolta över jämförelsen.

jan karlsson