Robotexpertens moraliska frågor
Frågan väcks av datalogiprofessorn Danica Kragic Jensfelt, men inte förrän i slutet av hennes första Sommarprat.
Danica Kragic Jensfelt kom från Kroatien till Sverige för 20 år sedan. På i stort sett felfri svenska med en fin brytning berättar hon om uppväxten i det forna Jugoslavien, strävan att vara bäst i skolan, flytten till Stockholm, kampen för att ta sig fram bland alla männen på Kungliga Tekniska högskolan och om hur det kom sig att hon föll för robotar.
Mer än halvvägs in i programmet, som vid det laget mer och mer liknar en föreläsning, börjar Danica Kragic Jensfelt plötsligt tala om sin nioårige son Jonathan. Pojken har fötts med en hjärna som inte är som andras. Han har inte utvecklat något språk, han kan inte fatta en penna, han är ständigt beroende av andra människor.
Hon undrar: Hur skulle det vara att programmera om hans hjärna och kunna uppleva honom som en vanlig pojke, om än bara för en endaste dag? Är det mindre rätt att önska sig det än att tillåta skönhetsoperationer?
Danica Kragic Jensfelt håller sig genomgående till en saklig ton och låter musiken spegla och förmedla känslorna: "Non, je ne regrette rien", "Fragile" och "Don't let me be misunderstood".
Mikael Hagner
Danica Kragic Jensfelt
Ålder: 44 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Professor i datalogi
Första mening: Jag är sex år gammal.
Huvudtema, avslutning och lite att tänka på: Vad är en människa?