Ulf Mårtensson: Vilse i Wanås

Då hade vi irrat ett litet tag längs grusade vägar i en underskönt grön bokskog, diskuterat vilket som är norr och söder och huruvida man alltid går i cirklar när man går vilse i skogen.

Jag funderade också på om ett par blå plastremsor som satt fast vid en pinne i marken var en del av ett konstverk eller bara ett spår av ett sedan länge avbrutet byggprojekt i skogen.

Men så såg vi det plötsligt där i en glänta, välplacerat som ett knytnävsslag i solar plexus, Carolina Falkholts mäktiga tågskulptur ”Train of thoughts”, omisskännligt falkholtsk med konstnärens svarta, organiska nät som signum. Det är samma formspråk som vi kan se på hennes väggmålningar i Ystad och Simrishamn.

Hon har målat en tågvagn som står evigt rangerad på ett par korta bitar järnvägsräls mitt ute i skogen. Små banvallsfragmenten är uppbyggda här, liksom slipers och räls. Det är en blinkning till alla graffitimålare som vid nattliga räder sprayar järnvägsvagnar som står uppställda på stationer och rangerbangårdar. Men det här är något annat, det ett kraftfullt, skulpturalt verk. Fönstren är övertäckta så att hela tågkroppen är sluten och massiv. Dubbeltydigheten i den engelska titeln går förlorad i svensk översättning. Train of thoughts betyder ju tankegång.

Man kan fundera på vilka tankar som den tysta, slutna tågvagnen kan innesluta eller ge upphov till.

Carolina Falkholts skulptur är ett av de nya verken i år i skulpturparken. Jag har inte varit här på många år, och det är verkligen roligt att gå runt och titta på alla nya verk som har kommit till under årens lopp. Det är också roligt att återse gamla bekantskaper.

När jag åter ser på Ann-Sofi Sidéns skulptur Fideicommissum från 2000 slås jag av hur vacker skulpturen av kvinnan som sitter på huk och kissar är. Hon sitter vilande i sig själv och avspänd och gör det naturligaste saken i världen. Kissar.

Jag tänker på alla ryttarstatyer, alla pompösa byster och blottade, nakna kvinnokroppar i brons, i mer men oftast mindra naturliga poser. Så ser jag på denna självklara skulptur av en kissande kvinna, som också är en fontän. Det finns en humor, en värme och en befriande vardaglighet i verket som gör mig glad.

Kanske gjorde det faktum att vi gick vilse, tog till vänster in i snåren när vi skulle ha gått rakt fram, att konstupplevelsen blev så mycket större när vi väl hittade rätt.

Det vet jag inte, men med dessa rader vill jag bara tipsa om att skulpturparken vid Wanås slott är väl värd ett besök. Parken är öppen året runt 8 till 19. Utställningar inomhus stänger dock 22 december (se nätet för tider).