Agneta Pleijel vågar komma nära smärtpunkterna

”Jag skriver också när jag inte har möjlighet att sätta ord på papper. Jag tror det gäller för alla. Det skrivs i var och en medan man lever. Det kan också kallas för att tolka omvärlden. Och foga samman det med vad som händer i en själv.

Alla skriver utifrån ’sig själv ’.

Från sin egen brygga, alptopp eller stuga.”

I denna tredje del av sviten som av förlaget kallas ”romaner med självbiografisk bäring” är kvinnan äldre, men har samtidigt alla åldrar i sig genom tillbakablickar mot barndom, ungdom. Som tidigare växlar berättaren mellan ”jag” och ”hon”, medveten om att jaget är jaget tack vare årsringarna och erfarenheterna ”hon” dragit på sig. Det kommer så nära, så nära, och rör sig modigt och självkritiskt kring de absoluta smärtpunkterna.

De skygglappar läsaren kan ana, är helt enkelt för det som fortfarande är fördolt för författaren själv. Eller är det läsarens egna skygglappar? Alla böcker som det är något med kräver något av sin läsare. Ett ansvar. Pleijel räknar med sin läsares förmåga.

Hur kan man vara en mor, hur kan man ha en mor? Hur kan man älska en person utan att vilja kontrollera? Det handlar om att välja det minst smärtsamma, som också är det mest smärtsamma, med en man som ”älskar två kvinnor”. Det handlar om åldrandet, relationerna, skrivandet.

I ett nästan trolskt inslag visar skrivandet som besatthet, när hon åker till Sigtuna för att i stiftelsens anrika lokaler skriva en pjäs, men det blir ingen pjäs, det blir något som hon inte ens själv vet vad det är (senare diktsamlingen ”Änglar, dvärgar”). Matklockan ringer då och då. På mornarna hon ger sig ut och springer i skogen men måste ibland stanna och rafsa ned mer text, lutad mot någon tallstam – det är författaren som kanal för en text som bara kommer någonstans ifrån och MÅSTE UT. Hon är jagad. Hon vet inte ens av vad. Pjäsen, ett beställningsjobb, får vackert vänta i kulisserna. Det är en helt underbar beskrivning av skrivandets förslavande, förtrollande natur.

Allt detta i ett arbetsliv som kulturjournalist, kulturchef, PEN-ordförande, DI-professor …

Det finns en förlåtelse, ett ”såhär blev det”, snarare än något alls tillrättalagt. Till och med det som nestor P O Enqvist (han är inte nestor för henne, utan kompis) avfärdar som det hon absolut inte kan skriva om – faderns nya fru – skriver hon om. Jag blir alldeles upprymd, detta att inte ens väja för att framstå som bitter eller illvillig, de fulaste känslorna, det vi som samhälle nästan lyckats rationalisera bort. Ändå är det i förbittringen som det kanske allra mest futtigt mänskliga i oss framträder, i all sin anskrämliga pinsamhet.