Annons

Alex Schulman visar åter sin skicklighet som författare

”Malma station” är Alex Schulmans nya roman. Annika Wall läser en författare som är fantastisk på att gestalta människan i det lilla och nära, och som alltid står på barnets sida.
Litteratur • Publicerad 10 september 2022 • Uppdaterad 12 september 2022
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Roman

Malma station

Författare: Alex Schulman

Förlag: Albert Bonniers

Alex Schulman är aktuell med nya romanen Malma Station.
Alex Schulman är aktuell med nya romanen Malma Station.Foto: Martin Cederblad

Alex Schulman håller på att etablera sig som en av Sveriges mest älskade och produktiva författare, vem hade kunnat anat det.

Efter fyra biografiska romaner där han skildrat både sig själv och olika personer i sin närmaste familj, har Alex Schulman nu börjat skriva helt fiktiva romaner. Men det bärande temat fortsätter vara det samma: ansträngande relationer i den närmaste familjen såsom såriga relationer mellan syskon, maktskeva relationer mellan föräldrar och barn, eller rangliga parrelationer. Centralt för Alex Schulman är också gestaltandet av människans svagheter och ofullkomligheter, där stämningen ofta är klaustrofobiskt sorgsen och ödesmättad.

Annons

Romandebuten ”Överlevarna” från 2020 handlande om rivaliserande syskon, oberäkneliga föräldrar och en mörk familjehemlighet. Nu kommer nästa roman, ”Malma station”, där det finns ett syskonpar som separeras efter en skilsmässa, kärleksrelationer som inte håller, och föräldrar som inte riktigt går att lita på eller räkna med.

”Malma station” har tre berättare: Harriet, Oskar och Yana. Alla tre har en relation till en den tågstation någonstans på den svenska landsbygden som gett romanen dess namn: Malma. Här har avgörande händelser inträffat som fått betydelse för dem alla. Långsamt vecklar Alex Schulman ut den historiska berättelsekartan för läsaren, kapitel för kapitel, tills förbindelserna mellan alla vägar och stigar blir synliga. ”Malma station” hör också hemma i den samtida trend av traumaberättelser som söker sig bakåt i tiden, istället för att ha en rörelse framåt – något jag i en recension av Raja Baharis ”Kontinentalbanan” tidigare i år kallade för en ”bakåtberättelse”. Det är en typ av berättelse som fokuserar på huvudpersonernas tidigare trauman som ska få sin lösning i nutiden genom att sanningen ”nystas fram”. Berättelsen saknar egentligen en riktning som driver framåt, utan har istället en riktning bakåt: Vad var det som hände? Istället för Vad ska hända?

”Han har en sällsynt förmåga att bara i några få meningar konkret fånga en situation eller en händelse.”

En sak jag tycker om med Alex Schulmans författarskap är att han alltid står på barnets sida. Visst finns det ofta orsaker till att vuxna agerar som de gör, men det är hur det påverkar barnet i beroendeställning som han alltid gestaltar så skickligt. Jag tycker också väldigt mycket om hans känsla för de små och nära detaljerna. Alex Schulmans styrka som författare är att har en sällsynt förmåga att bara i några få meningar konkret fånga en situation eller en händelse och räcka över den till läsaren, utan att någonsin bli övertydlig eller plump.

När det kommer till de stora dragen i berättelsen tycker jag att Alex Schulman ibland kan bli alltför dramatisk. Både ”Överlevarna” och ”Malma station” har till exempel ”oväntade vändningar på slutet” som jag tycker gör romanerna sämre, som om Schulman inte litar på att hans fantastiska gestaltning och självklara fallenhet för att skriva prosa räcker till för att göra berättelsen fullkomlig. Den här diskrepansen bildar en skevhet i romanerna som jag nästan tycker är en försyndelse. Ja, Alex Schulman, du är en riktigt bra författare, du kan gestalta människan i all dess lycklighet och olycklighet. Det räcker så.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons