Annons

Ali Derwish påminner om skönlitteraturens och konstens mest grundläggande funktion

I ”Saddam Husseins nya roman” slår debutanten Ali Derwish en bro över tid och rum. Det är en stark dikt om litteratur och minnets smärta, anser litteraturkritikern Jimmy Vulovic, som ser fram emot poetens nästa steg.
Bokrecension • Publicerad 5 december 2021
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Ali Derwish debuterar med en stark dikt om litteratur och minnets smärta.
Ali Derwish debuterar med en stark dikt om litteratur och minnets smärta.Foto: Daniel Diaz
Lyrik – debut 2021

Saddam Husseins nya roman

Författare: Ali Derwish

Förlag: Albert Bonniers

Att återvända kan vara förknippat med både glädje och sorg. Ett minne, kanske en hel familjs minne, kan göra både gott och ont i själen. Det positiva minns vi gärna, påminner varandra om det och skrattar tillsammans, om och om igen. Det smärtsamma däremot, dit vill vi helst inte gå. Men det smärtsamma måste också få minnas, så att nya minnen får plats. Den enda vägen ut är ofta den som går rakt igenom det smärtsamma. Och litteraturen kan vara till stor hjälp på den vandringen. Det är den övergripande tolkning som jag gör under min läsning av poesin i den originella ”Saddam Husseins nya roman” av Ali Derwish.

Diktjaget Ali lever med Iraks forna diktator i sitt huvud. De diskuterar tillsammans, ofta om den nu döde härskarens nya roman. Men för att Ali ska kunna stå ut under diskussionerna med diktatorn, med alla de frågor och minnen samtalen väcker till liv, hittar han på vännen Samir som en avlastning. Genom den konstellationen får läsaren uppleva den smärtsamma och komplicerade historia som präglat Irak i många årtionden. Från diktjagets vardagliga liv i Malmö berättas både familjens och landets förflutna. Det är i raseriet över det som modern av kurdisk härkomst tvingats genomlida som dikten skrivs. Ett rättfärdigt anklagande finger riktas mot diktatorn och historien.

Annons

Saddam Hussein ställs till svars för bland annat den brutala gasattacken mot det kurdiska folket i Halabja 1988. Men även USA:s politik anklagas, som när utrikesministern Madeleine Albright kallt förklarade att de ekonomiska sanktionerna mot Irak var värt det, trots att de orsakade massdöd. Anklagelsernas dokumentärt skarpa språk skär ofta djupt in i läsaren. Men dikten utlöses omväxlande också i mer poetiska språkformer. När Ali minns en bok om Halabja, med bilder på familjer som låg döda tätt ihop, säger han till Samir: ”Vinden bar med sig skräck, de svartvita bilderna från min barndom vittnar om det, döda omfamningar jag bär med mig till min grav.” Växlingen mellan dokumentärt specifikt och poetiskt evigt språk är effektfull. Det gör att både nykter analys och medmänsklig känsla ryms i verket. Och jag att tror dikten handlar mycket om just det, att vara en människa i ett liv som ofta är svårt och brutalt.

Litteraturen kan vara till hjälp i svåra situationer, i svåra minnen. Diktjaget behöver dikten för att våga minnas och förstå, en nödvändig omväg för att ta sig igenom det svåra. På så vis påminner ”Saddam Husseins nya roman” oss om skönlitteraturens och konstens allra mest grundläggande funktion i våra liv. Men den påminner oss också om diktandets ursprung i en mer geografisk mening. För jag läser i denna dikt ett medvetet återvändande till den mer berättande poesi som föddes i det forna Mesopotamien, det vill säga både civilisationens och skriftspråkets vagga någonstans kring floderna Eufrat och Tigris, där bland annat Irak ligger nu. Och jag ser fram emot då debutanten Ali Derwish i framtiden låter dessa båda floders kraft fortsätta flöda in i det svenska språket.

Jimmy VulovicSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons