Antikt drama i vår tid

Inte främst för att den 2 500 år gamla pjäsen – en av de äldsta vi har – fascinerande behandlar 2000-talets konflikter (migration, flykt, kvinnokamp) klarare och starkare än mycket av det som skrivs på temat idag, utan för att vi här bjuds på ett hejdundrande och djupt inspirerande kollektivt allkonstverk.

Det är alltför sällan teatern ger oss den här sprittande glädjen och allvaret i ett. Det gör den genom 23 personer på en liten scen och en frisk, rakt igenom stilsäker form i danske Simon K Bobergs regi, där lek och ritual möter de stora frågorna. Där den suggestiva musiken, färgerna, rytmen, dansen, poesin går hand i hand. Och vår historia och vårt nu kraftfullt binds samman. När de 18 unga kvinnorna dansar, formerar sig, sjunger, blickar stint på oss, blir vi i publiken närmast ett med dem, och del i något större.

I Aischylos drama (bearbetat av David Craig) flyr dessa kvinnor från hotet om tvångsgifte och mäns våld till templet i grekiska Argos. De gör allt för att få stanna. Stadens kung Pelasgos ställs inför dilemmat att vägra ge de unga kvinnorna asyl och därmed drabbas av vanära, skam och kanske Zeus straff eller att med kraft beskydda dem, men därmed riskera att anfallas och få ett krig på halsen. Det här är väl inte hans krig, inte hans landsmäns … eller?

Precis som alla i livet ställs inför olika val som vi själva inte skapat, är de ändå omöjliga att blunda för eller till sist bortse från.

På scenen, cirkellik som den antika grekiska orchestran, rund som livets hjul, backas tre skådespelare upp av Aischylos så vackert bearbetade poesi och dessa unga kvinnor (följsamt ledda av Sandra Stojiljkovic). De utgör den antika kören. Flyktingarna. Pricksäkert koreograferade möter de oss med kraft, vilja och sårbar öppenhet. I deras ansikten lyser förväntan. De, vår framtid. Ena sekunden bildar de alla en stilistisk bild, som en enda massa av lemmar, ansikten, plåga, död. likt Géricoults målning ”Medusas Flotte”. I nästa firar de att de fått sitt beskydd med virvlande dans. Dionysos historiska fest, samtidigt en enormt smittande energi i nuet. Klädda i vår tids kläder, men försedda med dåtidens olivbeklädda stavar. Ansikten dyker fram i den böljande massan, försvinner, en form upplöses, går samman, pulserar som ett naturfenomen.

Är det djupt fascinerande att vi står inför samma frågor i dag som för 2 500 år sedan, eller är det bara deppigt? Dilemmat som kung Pelasgos (en utmärkt Erik Borgeke) står inför är didaktiskt, precis som det var på Dionysosspelens tid i Aten. Det enda sorgliga är väl att han känns betydligt klokare, mer förstående och betydligt mer resonerande än många av dagens maktmän.

Trots ett allt mer fegt duckande samhälle lyser alla dessa frågor så starkt just nu (över allt); om vad empati är och i slutänden vad människan är. Därför blir denna svensk-danska samproduktion, utan att vara deklamatorisk eller övertydlig en liten, men starkt lysande fyrbåk.

Jag finner inte en endaste invändning.