Äntligen dags att ta farväl av Hjorth och Rosenfeldts kriminalpsykolog
Skulden man bär
Författare: Hjorth & Rosenfeldt
Förlag: Norstedts
Det började för 13 år sedan med ”Det fördolda”, den första boken om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och poliserna på Riksmord. Åtta böcker senare är det slut. ”Skulden man bär” är den sista.
Det är nu allt knyts ihop, alla trådar som lagts ut under åren. Vad hände i Thailand under tsunamin? Hur slutar relationen mellan Vanja och hennes mamma Anna? Vad ville egentligen Tim Cunningham? Ska Sebastian Bergman nånsin få ro i sin själ? Och inte minst gåtan Billy, lustmördare och polis. Det är mycket som ska förklaras och rätas ut.
Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt är båda garvade författare, de vet hur man skapar spänning och dramatik. De gör det flyhänt och bladvändande. Som vanligt läser man så fort man kan, bara för att få veta hur det ska gå. Det är en styrka. Och det är en svaghet. Det är handlingen som blir svag, i denna bok och i de flesta av de andra. Seriemördare blir i längden tröttsamma.
”Det känns som om de båda författarna själva har tröttnat på träbocken Bergman.”
Jag anser inte att kriminallitteratur också måste vara diskbänksrealistisk. Nej, här kan man tillåta sig att sväva ut och låta den egna groteska fantasin blomma ut i all sin grymhet. Till en viss gräns. Och den har Hjorth och Rosenfeldt passerat för länge sedan. Det måste inte vara seriemördare med fabulöst utstuderade metoder för att ha ihjäl människor för att det ska bli spännande. Det måste faktiskt inte alls vara blodigt, groteskt och äckligt. Den förmågan, finessen om man så vill, saknas. Särskilt i ”Skulden man bär”.
Det känns som om de båda författarna själva har tröttnat på träbocken Bergman. Säcken ska bara knytas ihop, sedan ska denna egoistiska, skuldtyngda, elaka, sexmissbrukande psykolog läggas till handlingarna och arkiveras.
Handlingen då? Efter att lustmördaren Billy avslöjats (i föregående bok) befinner sig Riksmord i kris, kämpande för sin överlevnad. Då hittas en kvinna död på en grisfarm och mördarens budskap riktar sig direkt till Sebastian Bergman. Med detta startar jakten på en seriemördare vars mål är att straffa Bergman för en okänd oförrätt. Det ena mordet mer bestialiskt än det andra, samtidigt som händelserna under tsunamin 20 år tidigare får ett nytt ljus, samtidigt som Bergmans hispiga sexoffer Ellinor hälsar på, samtidigt som Vanja …
Inte heller Hjorth och Rosenfeldt verkar tycka att det är särskilt roligt utan snubblar sig raskt fram till ett abrupt avgörande som skapar nya frågetecken. Men nu är det väl ändå slutskrivet, snälla?