Sune Johannesson: Är det bara män som får drömma?
Utanför herrtoaletten sitter det en äldre man. Vi har båda sett Arthur Millers klassiker ”En handelsresandes död” på Intiman i Malmö, och i den lilla foajén vilar mannen i en fåtölj.
”I 39 år var jag säljare, och minns än känslan från de dagar då försäljningen inte gick som väntat. Men jag hade det ändå rätt bra, fast rik, nej det blev jag aldrig.” Vem pratar han med? Eller är det pjäsen som lever vidare utanför salongen, har den hopplösa Willy Loman återuppstått som en än äldre man?
Fake life
Jag frågar inte, utan ger mig ut i den klara Malmökvällen. Nej, handelsresande Loman blev aldrig nr 1 och skuldfri blev han och hans hustru Linda först samma dag som han begravdes. Precis som han hade förutspått: ”När man väl betalat av huslånen är det ingen som bor kvar där eller så har några främlingar flyttat in.”
”Jag sätter mig i tyst kupé på tåget hem och funderar över alla dessa mål och drömmar vi sätter upp i våra liv. Är det verkligen jag som sätter upp dem? Fostras jag inte istället in i dem av samhället, tiden, föräldrarna...? Dessa drömmar, gör de mig fri och lycklig eller motsatsen, olycklig och till en fånge i mitt eget liv?”Sune Johannesson
Jag sätter mig i tyst kupé på tåget hem och funderar över alla dessa mål och drömmar vi sätter upp i våra liv. Är det verkligen jag som sätter upp dem? Fostras jag istället inte in i dem av samhället, tiden, föräldrarna...? Dessa drömmar, gör de mig fri och lycklig eller motsatsen, olycklig och till en fånge i mitt eget liv? När det gäller Willy Loman var det verkligen det sistnämnda; hans drömmar om att prestera, lyckas och bli framgångsrik fyllde hans liv med lögner. Fake life.
Tidlös... eller?
Om drömmar som blir mardrömmar, om lögner och besvikelser, om det svåra i att hitta sig själv och våga göra sin egna val. Val som går emot samhällets drömmar och familjens förväntningar. Ämnen som är lika aktuella då, som nu.
Det är väl detta som är en klassikers signum; tidlösheten. Och Malmö-uppsättningen håller hög klass, med bra spel och tätt samspel, med humor och tyngd. Scenografin bidrar till den starka upplevelsen, med skärmar som blir transparenta och låter tider och händelser mötas.
Men när jag färdas i Millers 70 år gamla amerikanska dröm- och mardrömsland inser jag en sak: Var tusan är Linda? I pjäsen är hon en lojal, trogen och varm hustru och mamma, hon fixar och förbereder, planerar och oroar sig, ser igenom sin mans spel och ställer krav på sönerna. Men var är hon själv? Vad är hon intresserad av? Vilka är hennes drömmar?
I en scen frågar hon sin man om hon ska ordna något och han svarar att nej, det behöver hon inte, hon kan ta ledigt. Ledigt? Ordvalet får flera av oss i publiken att skratta, när vi egentligen borde gråta. Men det är just vad det handlar om. Familjen är Lindas liv och jobb.
Om hon ens har någon dröm är det troligen att Willys och sönernas drömmar går i uppfyllelse. För i Millers USA tillhör drömmarna männen, inte kvinnorna. Tur att tiderna förändras och att allt i en klassiker inte är tidlöst.
Ps. Se pjäsen om ni hinner. Sista speldag är dock redan på torsdag, den 5 mars. Vår recension efter premiären, skriven av Martin Lagerholm, hittas på webben.
