Arne Dahl lyckas inte förvalta spänningen i nya klimatdeckaren

Arne Dahls text och berättarstruktur känns igen i den omfattande polisutredningen, med lika omfattande persongalleri. Jag tar flera gånger fel på karaktärerna Ankan och Sonja Ryd. Båda ingår i polisgruppen Nova, är nyligen frånskilda och lika förbannade – på omgivningen i allmänhet och på sina respektive ex-makar i synnerhet.

Nova består överhuvudtaget av en samling stereotypa kufar: den alkoholiserade polisen, den halvrasistiska småbarnspappan, den överpresterande invandraren. I stort verkar de vara en trupp solister där samtliga gärna kör sitt eget race. Boken är rik på överdådiga miljöbeskrivningar och tämligen språkfattig i gestaltning, vilket kan vara en anledning till att personerna är svåra att lära känna och förstå.

Med flertalet romaner och omfångsrika deckarserier i bagaget är Arne Dahl en veteran inom genren. Det kräver förnyelse och variation – och trots det jag hittills nämnt känns det till synes rådande motivet gäckande aktuellt. Det är också bokens mest spännande inslag. Den så kallade Terrorbombaren försöker få allmänheten att inse det akuta klimatläget med vansinnesdåd specifikt riktade mot företag och personer som utgör ett betydande hot mot klimatet.

När det verkliga motivet uppdagas framträder dock en annan bild, som kullkastar allt Nova-gruppen tror sig veta om Terrorbombaren och dennes historia. Men vändningen får inte berättelsen att lyfta. Tvärtom känns lösningarna som följer i stället klichéartade och onyanserade. Tyvärr.