Återförd från skuggornas värld

Ny i dag

Jan Magnusson:

"Blodrikets bortersta gränser –

om Paul Andersson"

(Ellerströms)

Att misslyckas. Sakförhållandena däri är inte så klara som ett hastigt intryck kan leda en att tro. Ingen ung svensk poet kom under 50-talet, av Det Stora Förlaget och av dominerande kritiker som Karl Vennberg och Bengt Holmqvist, att anses så lovande som Paul Andersson.

Från den 1953 utgivna Elegi över en förlorad sommar fram till hans sista diktsamling Judiska motiv, som utkom 1956, hade Paul Andersson till synes Lars Forsell som sin ende verkliga medtävlare i den unga svenska lyriken. Därefter: litterära avhyvlingar, polisåtal, narkotikaberoende, exil och till sist tystnad och glömska. De senaste 30 åren har endast de färre räknat Paul Andersson som någonting mer än en fascinerande litteraturhistorisk fotnot.

När Paul Andersson nu kan sägas återförd från skuggornas värld har det skett i tre etapper. Först genom gamla vännen Birgitta Stenbergs litterära gestaltning i två 80-talsromaner av Myten Paul Andersson. Sedan genom Andreas och Per Gedins sammanställning 1991 av Poeten Paul Andersson i en volym Samlade Dikter. Nu utkommer så litteraturvetaren Jan Magnussons mycket läsvärda biografi över Människan Paul Andersson. I Blodrikets bortersta gränser utvecklar Jan Magnusson sitt tidigare akademiska arbete Sensitiv som en frostskadad mimosa. Det är första gången som en översiktlig bild av Paul Anderssons liv blir allmänt tillgänglig.

Uppvuxen på barnhem utanför Stockholm. Våldtagen av äldre pojkar och misshandlad av personalen. Tidigt geniförklarad som poet. Fyra diktsamlingar under loppet av tre år. Sedan jämnt tio år i Paris och Rom med ett tilltagande morfinberoende. Tillbaka till Stockholm 1969, bortglömd somförfattare och med några återstående år på metadonprogram fram till sin död i augusti 1976. Begravd utan egen sten eller inskription i morfadern Anders Perssons familjegrav i Kristianstad (graven har plats Kvarter 2, nummer 203).

Så kunde man sammanfatta denne poets liv.

Redan tidigt tycks Paul Andersson ha utvecklat en stark bundenhet till sitt förlag och till Gerard Bonnier. Också genom de improduktiva åren korresponderar han med förlaget och varje jul förväntar han sig en särskild liten "present" (penninggåva) därifrån. Den av honom idealiserade förläggarens – sekulariserade – judiskhet är endast den svagaste länk som binder honom till judisk kultur. Han är en kort tid i mitten av 50-talet gift med en estnisk-judisk konstnärinna, och han skall ha hyst allvarliga planer på att konvertera till judendomen.

Enligt ett vittnesmål från 50-talet – när amfetamin snarare än morfin var hans drog – kunde han påtänd tillbringa timmar med att tvätta det blonda håret, "rita kungakronor och tiaror eller ädelstenar, judiska bokstäver eller skriva". Biografin antyder att Paul Andersson verkligen fick lärt att läsa hebreiska. Ett visst fokus läggs på mottagandet av samlingen Judiska motiv, hans sista. Om jag minns rätt har Birgitta Stenberg tidigare hävdat att dikterna i Judiska motiv med sina gammaltestamentliga ämnen delvis komponerades direkt lästa in på bandspelare under amfetaminrus.

Jan Magnusson kan genom de intervjuer han gjort visa på hur särskilt Viveka Heymans negativa recension i syndikalistiska Arbetaren kan ha bidragit till att Paul Andersson slutade publicera sig. Viveka Heyman klandrade i sin recension honom för starkt bristfälliga kunskaper i judisk historia och i hebreiska. En uppfattning som för övrigt mötte moteld i tidskriften Judisk krönika där den uppskattande recensenten menade att Paul Andersson tvärtom "talar som om han tillhörde judendomen".

För att få en tydligare bild gör jag så vad recensenter kanske inte brukar göra. Jag skriver till Viveka Heyman – fantastisk översättarinna av bland annat Höga visan – och frågar henne direkt om saken. Hon har hunnit bli 85 år och svarar med darrig handskrift men med klar tanke, att hon den gången föredrog 40-talets engagerade diktare och – följdriktigt nog – misstrodde 50-talisternas renodlade esteticism, och hon uttrycker än en gång sin misstro mot att Förintelsen utnyttjades till "judiska motiv" av unga artister.

Jag har dröjt vid dessa detaljer därför att jag tror de vidrör något väsentligt i läsningen av Paul Anderssons dikter. Viveka Heyman har ju varit långt ifrån ensam om att uppfatta Paul Andersson som föga mer än en estetflabb. Socialt engagerade kritiker som Lars Bäckström och särskilt Aftonbladets Björn Håkansson framförde under många år liknande åsikter, när tillfälle gavs.

För Björn Håkanssons del helt fram till Paul Anderssons död, varefter han fortsatte att på motsvarande sätt i stället kritisera Bruno K. Öijer.

Själv ser jag ett intressant mönster i hur klassmässig paria som Paul Andersson av socialistiskt troende men i sina egna liv ekonomiskt väletablerad god medelklass får höra att de saknar samhällsengagemang. Man kan för övrigt påminna sig om hur Bruno K. Öijer i en intervju berättat om sin barndom, med en mor som skurade trappor, där han "betraktat arbetarna som en jävla överklass". Det vore inte orimligt att åtskilja innebörderna av att i sin mysiga läsfåtölj ta del av och göra sig lustig över att hur "en poet" sover under Ponte Garibaldi och att som Paul Andersson (under juni 1963) faktiskt sova under den satans bron.

Utan att för den sakens skull vara intresserad av litteraturpolitiska krav om det starka subjektet eller den biografiska läsartens återkomst, undrar jag om det inte nu kan vara hög tid att mer läsa Paul Anderssons poesi i ljuset (skymningsljuset) av hans liv.

I anknytning till föregående resonemang kring mottagandet av Judiska motiv kan det till exempel läggas en öppen fråga om inte Paul Anderssons identifikation med det judiska folkets lidandeshistoria kunde tänkas ha något litet att göra med hans egen överjävliga uppväxthistoria? Det kunde gå att förbinda Paul Anderssons val av en judisk föreställningsvärld med Gunnar Ekelöfs hemkomst i den bysantinska.

Är det inte så att Paul Andersson just där fann den väv av ramberättelser som gav honom en diktens möjlighet att gestalta sin egen dubbla erfarenhet både av sagolik skönhet och av lägsta eländighet?

För min egen del har jag under senare år, smått förbluffad, kommit att leva med misstanken att endast Gunnar Ekelöf och Paul Andersson kommer att överleva efterkrigsepokens svenska poesi. Om det verkligen blir så borde det ge skäl att på nytt och med större emfas få ställt frågan varför somlig poesi lever vidare, mot alla odds, när så många av de i sin livstid "stora odödliga" poeterna snart trillat samman som korthus eller Leninstatyer?

Likväl tror jag att Paul Anderssons tillkomna ställning som en omistbar svensk poet avhänger av hur man läser honom. Hans dikter kan i bland upplevas för ensidigt skönhetssökande, alltför genomestetiska och visionärt lufttomma. Men särskilt Paul Anderssons spridda sena diktning från hans svåra exilår berättar om någonting annat och mer. De rymmer även markanta detaljer av omgivande verklighet och fördjupas av en mycket dyrt köpt erfarenhet från livets skuggsida.

Avgörande för en utvecklad förståelse av innebörden i Paul Anderssons diktarskap vore även uppspårandet av den samling Romelegier som var avsedd att utgöra poetens litterära återkomst på 60-talet. Ett följebrev till ett Parti ur en cykel romerska redovisningar ligger kvar i Bonniers arkiv men själva dikterna är försvunna. Finn dem!

Håkan Sandell

kultur@kristianstadsbladet.se

Håkan Sandell är poet, kulturskribent och litteraturkritiker.