Att vara blåsippor

För en västerbottning som mig luktar det slutet av april. På Österlen, där jag numera vistas halvårsvis, hade jag sagt januari.

Skidspåret går över Mårtenflätet, eller Goelpene på sydsamiska. Myrar. Tallåsar. Förra året såg jag björnspår här. Men det var två veckor senare, runt Tiburtius, dagen när brunbjörnarna traditionellt lämnar idet. Inga björnspår den här gången. Men de kunde ju vara där ändå. I fjol fälldes hundra björnar i Jämtland.

Tjäderspår dock. Och järv. Jag vänder västerut, följer Vålån ett stycke norrut, tillbaka mot fjällstationen. Talgoxarna skränar, lavskrikorna jamar, bäckarna kluckar som när man tömmer en flaska vatten i vasken. Jag saknar ord för det som händer. När bäckarna skär genom snön och blir svåra att korsa. Sállat, heter det på nordsamiska läser jag i Yngve Ryds bok ”Snö”. Men det är inte så illa att salggut, det vill säga att jag stoppas av våren för att snö och is smälter fort och bildar en svårforcerad sörja.

Under snön har livet laddat om. Snart ska hela naturen krypa ur idet. Allt som varit dött börjar om. Saven stiger i hela landet. Lövsprickning och äggläggning. Grodrom och mygglarver och knott. Nässelfjärilarna kryper fram ur husväggarna. Vintergäck, scilla och krokus. Och våra trogna vänner, blåsipporna, som år efter år gräver sig fram ur marken. Jag upplever det som magi men vi säger att de gror.

Svenska akademins ordbok förklarar för oss att gro betyder att ”växten tilltager i storlek”. Men något kan också gro bildligt, som ett själstillstånd ”som långsamt utvecklar sig liksom genom en inneboende kraft”.

Vi har inget bra ord för den inneboende kraften heller. Det är som att vi inte tror på magin. Urkraften som får livet att börja om gång på gång. Trots allt vad naturvetenskapen kan klargöra om de kemiska processer och fysikaliska lagar som åstadkommer detta under så har vi inget ord för det.

Och ändå upplever vi det varje år. Vi känner det, kan beskriva det, sätta färg och lukt på det. Till och med koppla det till våra egna kroppsliga funktioner. Groendet är på inga sätt en främmande kraft, tvärtom är den det mest naturliga i världen. Vårkraften, i alla dess former, skiftningar, misslyckanden, omtag, spirande och alltid till sist vinnande.

Potawatomistammen, ursprungsbefolkningen i The Great Lake District i norra USA, använder ordet pupowee. Det betyder ”kraften som får champinjoner att skjuta upp ur jorden över natten”.

”Att förtrollas, ingenting är enklare”, skriver Tomas Tranströmer i en av sina mest kända dikter: ”Blåsipporna” (”Det vilda torget”, 1983).

Som barn i Västerbotten lät jag mig förtrollas av kristallklara morgnar med skarsnö och en doft av näver. Våren började medan snön fortfarande låg meterdjup och pågick vecka efter vecka med dagsmeja och ökande vattenflöden. Isarna lyfte och flöt bort. Jag vadade i knähögt smältvatten och samlade spelgalna grodor med händerna. På de översvämmade strandängarna skvätte lekgäddor omkring mellan björkarna. Jag lät mig förtrollas av domherrarnas enstaviga visslingar och talgoxarnas tretakt: ti-ti-tä, ti-ti-tä, ti-ti-tä. Av orrspelen som fortfarande kuttrade i alla väderstreck.

I den stigande värmen ångade förruttnelsen fram över markerna. Till kvällen kyldes det sjudande livet ner igen, kröp tillbaka in bland skuggorna.

Nattisen sprakade. Skogen höll andan. För att pusta ut igen nästa morgon.

”Vad är våren?” frågar sig artonhundratalspoeten Erik Johan Stagnelius och svarar själv: ”Suckar blott från jordens dunkla barm.”

Till och med SMHI vidstår att din personliga upplevelse av våren troligen skiljer sig från den meteorologiska definitionen: ”Somliga tycker att våren kommer när tjälen släpper eller när den första sädesärlan trippar på gräsmattan, andra när blåsippan blommar och så vidare.”

Men före den 15 februari kan det inte bli vår. Den vetenskapliga expertisen har nämligen slagit fast att på våra breddgrader är det fortfarande midvinter då. Blir det töväder innan dess kan vi på sin höjd säga att det är vårlikt.

Först när dygnsmedeltemperaturerna varit stigande och mellan noll och tio plusgrader i sju dygn kan vi andas ut. Till Malmö kommer våren omkring den 22 februari, till Stockholm runt den 16 mars, i Östersund har man i regel vår den 11 april och i Kiruna lagom till Valborg.

”Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna”, skriver Tranströmer vidare. ”De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar.”

Jag definierar våren med näsan. Tranorna dansar på åkrarna. Grågässen sträcker i kacklande hundratal över våra huvuden. Den första barmarken visar sig, muoravuolbievla.

Naturen har hållit andan hela vintern men nu andas den ut. Forskare i Hyltemossa, norra Skåne, mäter hur koldioxidhalten växlar i skogen. Mellan dag och natt. Mellan sommar och höst. Mellan vinter och vår.

Eva Lövbrand, professor i miljöförändringar vid Linköpings universitet, och Johannes Stripple, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet, beskriver planetens andning i en essä om koldioxidcykeln, jag översätter från engelskan: ”Frukosten vi äter och energin som tänder lampan bredvid våra sängar är en del av den kontinuerliga utväxlingen av kol mellan jordens sediment, klippor, skogar, oceaner och atmosfären.”

På hela det norra halvklotet stiger koldioxidhalterna under hösten och vintern när löv fälls och växter dör. Under våren när de stora skogarna vaknar till liv och börjar växa igen sjunker koldioxidhalten och luften syresätts. Forskarna i Hyltemossa mäter de exakta detaljerna i denna andhämtning.

För vad ska vi annars kalla det?

När planeten vi bor på lever.

För det är ju precis det hon gör.

Moder jord andas.

I Hyltemossa känner hyperkänsliga sensorer längst upp i ett hundrafemtio meter högt torn av utbytet av koldioxid mellan skogens ekosystem och atmosfären.

Jag visste det med kroppen redan som liten pojke när jag låg under de månghundraåriga granarna i Västerbotten och väntade på att tjäderhannar stora som kalkoner och svarta som olja skulle landa i blåbärsriset och påbörja sina revirstrider.

Till och med blåbären får det svårare med de förskjutna vårarna. En tidigare blomning innebär att de blir mer utsatta för sena frostnätter. Men blåsipporna är en livskraftig art. De finns i sydsluttningar ända upp till de södra fjälltrakterna och längs norrlandskusten så långt norrut som till umetrakten.

Tranströmer igen:

”De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting.”

Så vi drar på oss kängorna och ger oss ut i bokskogen och plötsligt står de där. Först som knappt synliga violetta stänk bland fjolårslöven, men redan på eftermiddagen som självlysande klasar, nygjorda trasmattor, utspilld färg. Är blåsippor så som bara blåsippor kan. Och vi låter oss förtrollas. Som vore denna årliga magi världens enklaste sak.

Lövsprickningen kommer nästan två veckor tidigare nu än den gjorde under perioden 1873 till 1951 som är den referensperiod Sveriges Lantbruksuniversitet använder sig av.

Hösten förskjuts också, men tidigareläggs. Netto innebär det att växtsäsongen har utökats med mer än en vecka.

Robin Wall Kimmerer är professor i miljö- och skogsbiologi och medlem i Potawatomistammen. I sin bok ”Braiding Sweetgrass” skriver hon om sitt förlorade språk och om den kunskap som försvann tillsammans med språket och i mötet med naturvetenskapen.

Engelskan utgörs till trettio procent av verb, på potawatomi är sjuttio procent av alla ord verb.

Kimmerer skriver om ordet vik. Om en vik är ett substantiv är den död, ett ting. Den definieras av människor och fångas mellan sina stränder. Men potawatomi använder ett verb för att beskriva viken, wiikwegamaa, som betyder att vara en vik. Att vara en vik fyller platsen och allt omkring den med liv, en vilja, en strävan att finnas till.

I ett språk där stenar, träd, berg, eld och platser lever och beskrivs som verb besjälas världen: Att vara en strand, att vara en bäck, att vara ett träd.

Kimmerer föreställer sig hur det skulle låta om hon sa om din farmor att den står vid spisen och kokar gröt. Det skulle såklart kännas både konstigt och fel och saken skulle avfärdas med ett skratt.

På samma sätt som Potawatomi förhåller sig till stränderna och vikarna förhåller sig de flesta andra ursprungsbefolkningars språk till det som omger oss i världen. Allt som finns betraktas som familjemedlemmar och behandlas med värdighet. Jag tror, skriver Kimmerer, att vi vet att världen är levande, andlig.

På skidor i Vålådalen stannar jag till vid varje spårlöpa, vilka tassar eller klövar, har satt sina avtryck här? Var kommer de ifrån, vart är de på väg?

De går med långa kliv.

De betar de yttersta spetsarna på sälgarna i myrkanten.

Här uppe i norr förstår jag världen genom hur den beter sig. Inte vad den kallas.

När fler och fler nu reagerar mot okänsliga gruvbrytningar och skogsavverkningar tror jag det beror på att vi innerst inne vet att vi har en djupare relation till markerna där vi lärt oss gå. Vi andas med dem och vi tar i allt större utsträckning fasta på det.

I november 2020 drog den samiska artisten Sofia Jannok i gång en kampanj och lyckades stoppa den planerade avverkningen av naturskogen i Luokta-Mávas sameby. ”Kommer skogsmaskinerna måste vi ställa oss framför dem”, sa hon till Aftonbladet.

Efter omfattande protester stoppades kalkbrytningen i Ojnareskogen på Gotland. Den offentliga facebookgruppen ”Gruvfritt Jokkmokk” har femtusenetthundra medlemmar, en samling i första hand för att hindra Beowulf mining att öppna ett dagbrott i Gállok, på gränsen till världsarvet Laponia. I Skåne samlas motståndet under uppropet ”Inga gruvor på Österlen”. Facebookgruppen ”Skydda skogen” har elvatusen sjuhundra medlemmar.

Vi vet att skogen inte kan reduceras till en råvara, att de som står och är tallar i Västerbotten, granar i Småland eller bokar i Skåne är något mer än en ekonomisk resurs.

Vi kanske inte har ett verb för det, men vår intuition vet.

I diktsamlingen ”Det förlorade ordet” skriver Bruno K. Öijer att de ömtåliga blåsipporna vid banvallen slår ut till en blå rymd och lyfter ett omkullvält lokomotiv tillbaka på rälsen.

Pupowee.

Intervjuar Ola Fransson, naturvägledare på Naturum i Vålådalen sedan mer än 20 år. Han stammar också från Västerbotten och tillbringade somrarna hos sin morfar i Rusksele, norr om Lycksele.

På nittiotalet pratade vi om klimatförändringarna här i Vålådalen, säger han. När det blåste sydliga vindar under vintern och mer än vanligt, så uppmärksammades detta. Sedan hände det allt oftare och vi slutade prata om det.

Jag undrar varför.

Han svarar att folk är ledsna. Att det lagt sig som en tyst överenskommelse att vi inte pratar om det. Vi säger att vädret har blivit konstigt. Och turisterna undrar varför vi inte bara använder konstsnö om det inte finns någon äkta.

Vad är det turisterna söker, de som kommer hit, frågar jag.

De kan säga att de är intresserade av samernas religion, svarar Ola, de vill ut i vildmarken, men det är en väldigt tillrättalagd natur de söker. Han säger att turisterna letar genvägar till en romantisk naturupplevelse. Men du går inte bara ut och hämtar den. Den kan inte köpas. En naturupplevelse måste du låta komma till dig.

Min morfar lärde mig att vara nyfiken, fortsätter han, aldrig ta något för givet. När vi spårade i Rusksele frågade han inte vad det var för djur som passerat där, han frågade: Vad har det här djuret gjort?

Jag tänker på vårt samtal under skidturen. Tänker på det samiska ordet råktjåt, som betyder ungefär att vårfloden sjunker undan.

Och jag tänker att orden både lurar och förför oss. Som om skogen, ängen, stranden gick att äga. Som om de inte går att förstöra. Som om blåsipporna vore döda ting. Som om vi inte hör samman med dem på samma sätt som vi hör samman med varandra. Hur många sätt finns det inte att vara vår på?

Kan skogen lita på oss människor?

Vi vet att den andas.

Vi vet vad det är att förtrollas.

Av: Mats Söderlund