Atwood skriver imponerande om sorg, kärlek och åldrande

2019 dog Margaret Atwoods sambo Graeme Gibson i en svår hjärnblödning. Han hade också mot slutet av sitt liv drabbats av demens. ”Gammal kärlek”, en novellsamling i tre delar, är tillägnad honom. Ju längre jag läser boken, desto mer imponerad blir jag.

Första delen “Tig & Nell” (Tig är Graeme Gibson, Nell är författarinnan) vibrerar av humor och livsglädje. Tig och hon har ett bra liv tillsammans. Hon fångar allehanda detaljer som ger texten liv. Fast novellen om katten Smudgies död är förbryllande och närmast genant för både henne och läsaren, ända tills hon inser vad hennes upprördhet över kattens död säger henne: Tig kommer att “sätta segel” först.

Så följer åtta noveller som först kan verka löst tillfogade. Men här leker Margaret Atwood med fjärilshand kring tanken att vår existens kanske är större än detta jordelivet. Upptäckten görs av en snigel som plötsligt finner att dess själ har flyttat in i en kvinnlig banktjänsteman. Och i “Min onda mor” har nattliga luftstrider rasat mellan modern och en annan kvinna i ungefär 400 år. Pålagrat möter vi demensens långsamma förfall.

Här finns också ett starkt feministiskt tema. Det vore inte Margaret Atwood annars.

I sista delen (Nell & Tig) är Tig borta. Livets småbesvärligheter går till angrepp. Tig lyser med sin frånvaro. Jag har även läst stora delar av det engelska originalet och tycker att översättningen av Inger Johansson är skicklig.